Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.
Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen. Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:
»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I! Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och yttrade lågmäldt:
»Göm denna, tills jag begär den åter.»
»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»
»Och I kunde förlora den?»
»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt påminna mig om dess höga ägarinna.»
»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»
Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes, allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt etikettens regler.
En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid, blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt upptog.