Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.
De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.
Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.
Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och sämjan bjöd.
Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto sarkastiskt ut svällande underläppar.
De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades, kunde komma vådeld åstad.
Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.
Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta, yttrade han:
»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»
Kristina skakade på hufvudet: