»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes eder om detta beslut?»
Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han genmälte:
»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»
Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon dessutom ville tala friare:
»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»
Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:
»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»
Drottningen höjde hufvudet:
»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med det man under en indragen lefnad får smaka.»
»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar, besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem, som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»