»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»
»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som dess styrelse.»
»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf, som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»
»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt; arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom privat person.»
»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom fullkomligen detta inkastet.»
»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än eders majestäts.»
»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är skickligare än han.»
»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket, att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud förlänar lifstiden.»
»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan desto bättre är det.»
»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer, efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.