Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»
Kristina skrattade högt och bullrande.
»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla henne.»
Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:
»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och Sverige.»
Whitelocke bugade djupt.
»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men hvarje tid har sina förmåner.»
»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer, allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»
Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och drottningen i dansen.
Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att komma med.