»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i uppsluppen ton.
»Ja, eders majestät.»
»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min representant.»
Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten, vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och högt.
»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl, käre sprattelmakare!»
Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.
Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.
Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.
Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:
»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»