»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»
Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga grefvinnans lena kinder:
»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank har.»
»Jag tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.
»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»
Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen. Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.
Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.
»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har säkerligen velat uppvakta eders majestät.»
»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert förklarat. »För mans fram honom!»
Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade honom.