Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.
»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»
»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»
»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom. »Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»
Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot drottningens kjortelfåll och stammade:
»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett oförgätligt minne.»
Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i stolen.
»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från tidiga ungdomsdagar hade jag en vän — I må gärna veta, att jag menar Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig, nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och svulten tiggare. — Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den, jag en gång nämnde landets främste ädling.»
»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts mig vara en narr.»
Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.