»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är han död. — Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par spörsmål att göra eder.»
Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.
XIV.
Afskedet från tronen.
Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver gångarnas vindlingar.
I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de sina.
»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga vildmarksstigar.»
Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver staden och vägarna omkring den.
Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka gärden.
Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien, Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse, men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga sträfvanden i utlandet heller.
Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. — Öfverallt syntes en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots sommarvärmen.