De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första akten för dem af större betydelse.
De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd, kunde ännu ingen veta.
Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl så sällsamt själfförnöjdt.
Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.
Få — hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.
Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar. Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.
En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt leende gled öfver hennes läppar:
»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»
La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.
»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»