»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många namn, min allenast ett: Frihet!»
Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens, segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.
»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag förskyller tack för min gärning.»
Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade, annars var allt tyst.
Slutligen sporde drottningen:
»Hvad är klockan, ma belle?»
»Strax åtta, eders majestät.»
»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten. »Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. — Vet I hvad längtan är, grefvinna?»
»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i eders nådes närhet.»
»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»