»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»
Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:
»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ. Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som förmår mätta mig.»
Nu anmäldes prinsen och riksråden.
Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.
När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom allenast med mycken värdighet handen.
»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder, käre frände.»
Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket traktade efter att få behålla henne.
Kristina skrattade högt.
»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna. »Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet, som eder plikt är?»