»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett gifvet ord.»
»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.
»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka att bistå henne i denna handling.
Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till drottningen.
»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock — därom må I själf låta — jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad, aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»
Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och sade sakta med skälfvande djup röst:
»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»
Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.
Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara, lysande klädningen.
Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet, hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.