Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.
Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke ens visa sig.
Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen vore hennes vän eller fiende.
Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf affattat, och som skilde henne från land och krona.
För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke längre.
Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven utan krona.
Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.
Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats, och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga härskarinnan.
Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.
»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»