Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes favorithund och sof med utsträckta ben.
Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta. Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet, efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.
Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor — själf sysslolös — hade hon begärligt lyssnat till deras tal om kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka på.
Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.
Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.
Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan, intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.
Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna hörsamma kreatur.
Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska ömma ord ute i gamla matsalen.
En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.