Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal. Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.
Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida, svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.
Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.
Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder. Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet, flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade. Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.
»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt, hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. — Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet, och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»
»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»
»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord, det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»
»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar. Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»
»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att gapa på.»
Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick hjärtevärk.