Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. —
Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen. Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som alla villigt förskyllde Sturens rika änka.
Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det trappsteg, som höjde tronstolen från salen.
Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet. Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga uppenbarelse.
Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst, hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:
»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt blomster i våra gemak.»
Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla lifliga, mörkhylta ansikte.
Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.
Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.
Hon såg på honom med en blick tänd till flamma: