»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man tillförene. När solen uppgår öfver min dag — ständigt fylld af en drottnings plikter — hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»
Hon höjde sin bägare emot hans.
Magnus’ vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han svarade eldigt:
»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»
Drottningen log vemodigt:
»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde att släcka den branden.»
»Icke hafvet ens förmår släcka den.»
Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:
»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande här i våra samkväm.»
Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin gunstlings öra: