Saften af ett hjortelår. — — —
Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk, hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet, som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.
Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid förnöjda Ebba Sparre.
Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret skulle föra det vidare:
»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»
När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig varm och lycklig vid grefve Magnus’ hand, nådde henne tisslet och tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.
Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu stannade hon för att hämta andan.
I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill, endast skilld från dem af damastförhänget.
»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom kan man då intet tvifla.»
»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är menandes annat.»