»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»
Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och åter förlorat det.
De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende, ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup, förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna. Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina räckte honom visserligen sin hand att kyssa — han var den ende, som vederfors denna ynnest — men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes blick förstummade honom. Den var som kallt stål.
Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin moder änkedrottningen i Nyköping.
Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen eller — törhända ur själen.
Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt hon dock till dem:
»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»
Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke. Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.
Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.
När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta, änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»