Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» —
I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen, och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.
Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade som flugor omkring de styrande herrarna.
»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» —
Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes följe dignade af trötthet.
Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.
Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon pennan bakom örat och räckte honom handen.
Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.
»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande röst.
Kristina betraktade honom skarpt.