»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.
»Den, som kört med Phœbi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en stjärna,» svarade De la Gardie.
»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»
Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:
»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på firmamentet. Jag kan taga ned det åt eder.»
Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.
»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig lydnad benägna hjärta.»
Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig spänstighet, och det var drottningen, som stod inför undersåten. Men så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne, och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta ifrån sig.
Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang som en kläpp mot hård metall:
»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min Marigens make skall varda min vän. — Gå nu!»