Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled öfver hans ansikte.
Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:
»Jag är förnöjd med lotten min
och tackar gud för nåden sin.»
Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make, som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt, sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så han själf — för höga torn — för djärfva tinnar.
Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter: »Står I här allena!»
Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga furstinnan Marie Euphrosyne.
»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders tankar.»
Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.
»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»