Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.
»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar, och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder främmande.»
Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte sin kungliga hand åt en svensk grefve?
Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:
»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med — med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»
»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt; förlita eder ej på det!»
»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» — hon såg sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna — »att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag intet slikt förtroende haft.»
»Och däraf dömer I —?»
»Att hennes hjärta vändt sig.»
»Till hvem?»