Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde. Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:
»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som ej tål uppskof. Och — för eder herr broders lycka kan I vara ganska lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»
Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.
VI.
Två om makten.
Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring, och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där kappor och hattar plägade hänga.
Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig förunnat sig hvila.
På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan dessa båda storheter.
Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens andragande.
Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken emot honom:
»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla eder: ’Axis, circum quem totses volvitur orbis.’ Jag aktar edra tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»