Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han behärskadt genmälde:
»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt, efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»
»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»
»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts däraf.»
Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:
»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»
»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt. »Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»
»I syftar på gref Magnus’ sändning till Frankrike — säg det rent ut!» Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes, hvem som har makten i handom.»
Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet, att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.» Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den utan misskund dädan.»
»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf, hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad tillstädjer.»