Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb rörelse och svarade:
»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom stort gagn för riket. Han är ung.»
»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»
»Han lydde min befallning.»
»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»
Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla krycka för ett lemlästadt folk — som svenskarna väl kunde kallas vid hennes faders död — lära sig, att det var henne, drottningen, han hade att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.
Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.
På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren» göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.
Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och ropade ett yrvaket: »Kom!»
Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna, hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra för jungfru Kerstin De la Gardies skull.