Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt otåligare ju längre hon sökte förgäfves.
»Där — där!»
Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen. Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin blifvande brud.
Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att hon därmed allenast afsett furstinnans lycka — icke adelns upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.
Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga, utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon törhända långt igen.
Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra. Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang sig nu till timslångt, rastlöst arbete.
Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett meddelande.
Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke — ville icke hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora plöjningsarbetet? — Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för sitt folk.
Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i små remsor.
Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra. Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de allenast fullgjort hennes befallningar.