ELEKTRA.
Du, gamle, ordar hvad ej vise männer höfs,
Ifall du menar, att min djerfve bror, i smyg, 525
Af fruktan för Aigisthos, kom till detta land.
Dessutom hvad är väl en hårlocks vittnesbörd?
Hans, i palaistran bildad ut på riddarvis;
Min, utaf kammen agad? — Slikt omöjligt är.
Du lika lockar finna skall hos många nog, 530
I hvilka samme blod ej rinner, gamle man.
GUBBEN.
Träd du uti hans spår, och pröfva, om hans sko
Ett märke lemnat, passligt för din fot, mitt barn!
ELEKTRA.
Hur är det möjligt, att uti stenbunden mark,
Som denna, aftryck gjordes? om dock vore så, 535
Kanhända är två syskons fot ej lika stor,
En qvinnas och en mans: Karl lofven tar.
GUBBEN.
Ifall din bror till våra bygder kommen är,
Säg, om du märke eger på skottspolens verk,
Hvari jag honom hemligt räddade från död? 540
ELEKTRA.
Ack, minns du ej, att, då Orestes gick från oss,
Jag än var barn? men om jag äfven kappor väft,
Hur skulle han, då liten pilt, i samma gå,
Såframt ej kläder jemte kroppen vexa till?
Nej, någon fremling, af medömkan, klippt sin lock 545
På grafven, eller rörd af hela landets sorg.