ORESTES.
Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag
I vänskap och i trohet främst, och redlighet!
Du är den ende, som Orestes älskat har,
Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85
Som gaf min far sin bane, af förderflig mor
Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag
Till Argoslandet, så att ingen vet derom,
I mening, att med mord umgälla mördarne.
Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90
Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.
Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät
I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.
Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;
Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95
Till landets gränser: för att genast vandra bort
Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande
Min syster åter; — ty man säger, att förmäld
Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —
Att råka henne, och till min deltagerska 100
I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.
Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —
Från denna stig vi vika må på annan stråt.
Ty någon plogkarl, eller någon piga tör
Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105
Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.
Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,
Som ifrån källan bär på klippta hufvudet
Ett embar; sittom derför här och spörjom åt
Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110
Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.
ELEKTRA.
Stig hurtigt på! nu är hög tid; Stroph.
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
Agamemnons egen dotter 115
Är jag, och mig födde Klytaimnestra,
Skräcklig dotter af Tyndareus.
Jag kallas den olyckssälla
Elektra af medborgsmän.
Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120
O far, och mitt gryma lif!
Du redan i underjord
Hvilar, af egen maka dräpt,
Och Aigisthos, o Agamemnon.
Välan, stämm upp din sorgelåt, 125
Och väck mångtåriga fröjden!
— — — — — — — — — —
Stig hurtigt på! nu är hög tid;
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
I hvilken stad, och i hvilket hus, 130
O stackars min broder, tjenar du,
I fadrens salar lemnande,
Vid bittraste olyckslott,
Beklagliga systren qvar?
Måtte du komma, i sådan nöd, 135
Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus,
Och hämnare af min faders
Skändeligt gjutna blod,
Ställande kosan till Argos' land!
Men nu detta embar frän huf- 140
vudet lyftande, nattliga klageljud
Jag till min fader vill höja upp.
Dödsqvädet, o fader, en klagesång Epod.
Jag sänder ditneder i suckar,
Af hvilka jag alla dagar 145
Qväljs, och med naglarna
Sönderklöser min hals,
Och drabbar mitt klippta hufvud med handen,
Allt för din död.
Ve, ve, jag vill slita min lock! 150
Och liksom melodiska svanen
I strömmande flodens bädd
Påkallar sin älsklige far,
Som i gillrets i svekliga garn
Fann döden: så dig, olycklige 155
Fader, begråter jag,
Som fick det aldrayttersta badet i
Dödens ohyggliga bädd.
Ve mig — ve,
För bittra din mordyxas skull, fader, 160
För bittra din resas beslut från Ilios!
Ej med ett prunkskärp mötte dig.
Makan, och icke med blomsterkrans;
Nej, med tveeggige svärdet hon
Aigisthos i sorglig nidbragd halp, 165
Som hon hemligt tog i sitt läger.
KHOREN.
Agamemnons dotter, jag kommen är, Stroph. 1.
Elektra, till din landtliga boning.
Hit lände en, lände en mjölkdrinkare,
Mykenaier och bergsbo nyss, 170
Som säger, att till öfvermorgon
Utsätta en offerfest
Argeierne, och till Hero
Samtlige jungfrur erna gå.
ELEKTRA.
Ej, väninnor, för högtidsprål Stroph. 2. 175
Hjertat, eller för gyllene
Keder, mer hänföres hos mig,
Arma; ej träder jag nånsin i dans
Med Argeiska tärnorna mer,
Svängande svarfvade foten. 180
Tåren mitt offer är,
Och jag, olyckliga, vårdar blott
Om tåren, alla dagar.
Skåda mitt tofviga hår,
Och denna trasiga kappa, om 185
De anstå Agamemnons
Konungsliga dotter, och
Troia, som städse min fader
Minnes, af hvilken det intogs.
KHOREN.
Gud är mäktig; men värdigas dock af mig Motstr. 190
Mångstickade manteln taga, och kläda på
Det gyllene tillägg till ditt fägrings glans!
Menar du, med tårar dig,
Fast gudar du ej vördar, seger få
På fienderna? — Genom suckar ej, 195
Men böner, höjda till gu-
dars thron, vinns lyckan, mitt barn.