Hör du utur tjellet rösten?
KLYTAIMNESTRA.
Ve mig, ve!
KHOREN.
Jag suckar ock, då hon af egna barnen dräps.
Så skipar gud sin rätt, när stunden är;
Du illa lidit, nen du gudlöst din gemål, 1170
Eländiga, bemött.
Utaf sin egen moders nyutgjutna blod
Besölade, ur huset komma desse två,
Med fasans tecken efter usla helsningen.
Ej finns en enda boning ömkansvärdare, 1175
Och fanns ej, än de Tantaleiske ättlingars.
ORESTES.
O Jord och Zeus, allskådaren af menskoverk,
Betrakten dessa gerningar af blod
Och blygd, två kroppar på mark
Liggande, genom min hands
Dråpslag, ersättning för mitt lidande! 1180
ELEKTRA.
Rätt gråtvärdt, broder! men min skulden är;
Till ofärd kom jag, elän-
diga, åt modren, som mig till verlden födt.
O, ve din lott, din olyckslott,
Du moder min!
Fördömdt, och bittert, och än mer 1185
Af egna barn du utstod.
Men vår faders mord umgällde du rättvist.