Det är din pligt, du unga toka, att gemåln, Som här står, älska, och förgäta den som dött; Det är i denna stunden för dig aldrabäst. 1290 Men kommer jag till Hellas än, och räddad blir, Från fordna tadlet jag dig friar, om du är En sådan qvinna, som du bör, mot din gemål.
HELENA.
Rätt så! och aldrig tadla skall gemålen mig, Och du, som vittne är dertill, skall veta det. 1295 Men, arme man, gå in, och skaffa dig ett bad, Och andra kläder äfven; uppå uppskof ej Jag tjenar dig; ty så du dock välvilligast Åt Menelaos, kärstan min, den sista tjenst Bevisar, om i mig du träffar den du bör. 1300
KHOREN.
Gudars borgboende moder förr Stroph. 1. Ströfvade kring på ilande fot, Genom skogrika lunder, Genom flodernas vattenbädd, Och hafvets brusande böljor, 1305 Af saknad efter bortfaren mö, Hvars namn ej nämnas får. Och de Bromiske skramlor ett gällande Ljud ifrån sig gåfvo, Då okade drakars par 1310 Gudinnan spänndes för ståtvagn, Och for, att söka bortröfvad mö; Ifrån jungfruliga danser ryckt. Derhos stormfotige tärnorne Voro, med bågen Artemis, och 1315 Med spjut försedda Gorgonen, Men ljungande från himmelens höjd Zeus annat öde beskärde. Mångirrande färdens mödor när Motstr. 1. Modren bringat till slut, 1320 Spanande efter sin dotters Svekliga, gåtlika bortkomst, Hon ödde Idaiska Nymphrens Snöfostrade vårdtorn, Och, af sorg, sig kastade ned 1325 I snöymniga snår på berget. Men åt dödliga jordens vissnade fält Ej plöjdes, ej gåfvo frukt, Och hon ödde menniskors slägt. Åt hjordarna sände hon ej 1330 Skönbladige klasars friska spis; Lifvet för mången slöts; Ej offer åt gudar räddades, Ej bullar för altaret gräddades, De daggiga källor förbjöd hon, 1335 Utlemna sin silfverskatt, Vid sin dotters eviga saknad. Och när hon gjort slut på festgelag Stroph. 2. För gudar och dödliges slägt, Zeus, för att stilla modrens harm, Den hiskliga, talte så: 1340 Gån, J vins Khariter, Gån, och vreden hos Deo, Smärtan för dottrens skull, Hejden med jubelljud, Gån, sångmör, med dans och sång! 1345 Nu kopparns skräckliga stämma, Från skinnbespännda pukorna, Väckte den skönsta bland gudar först, Kypris: gudinnan log, Och i händren tog 1350 Djupljudige flöjten, Af dess toner förtjust. Och Aïdes, hvilket ej rättvist var, Motstr. 2. Du tände med kärlekens glöd, Och ådrog dig stormäktig mors 1355 Harm, o dotter, gudinnans Fester ej vördande. Mycket förmå hjortkalfvars Mångskiftande skinn, Och med murgrön virad blomsterstjelk 1360 Kring heliga thyrser, Och trollhjuls luftige rörelse, Svängde i kretsad fart; Och hårets lockar, som svalla vildt, Vid gudinnans helnattliga fest, 1365 Som, efter dagarnas slut, För sig utvalde Selana. Du var stolt på din fägring blott.
HELENA.
Väninnor, allting går för oss derinne bra, Ty Proteus' dotter, understödjande vår list, 1370 När hon tillspordes, om min make vore här, Ej röjde för sin bror, men sade, mig till tjenst, Att han, i jorden gömd, ej skådar dagens ljus. Också min make klädt sig skönsta vapen på, Ty skölden, som han skulle sänka ned i sjön, 1375 Instickande igenom grepet ädel hand, Nu sjelf han bär, och spjutet håller han jemväl, I fullt beråd, att äran åt den döde ge. Och välbetänkt till värn han sig beväpnat har, Till många tusende barbarers nederlag, 1380 Såsnart ombord vi stigit på beårad båt, Emot skeppsbrutna drägten har han kläder bytt, Som jag åt honom stökat till, se'n bad jag redt, Umburet långa tider, utaf flodens dagg. St.! utur kongaborgen tågar han, som tror 1385 Sig uti händren ha mitt bröllop, färdiggjordt: Jag tiga måste, men af dig utkräfve vi Välvilja och tystlåtenhet, ihändelse Vi sjelfve frelste, kunde äfven frelsa dig.
THEOKLYMENOS (framträdande).
Irad, irad! som eder fremlingen befallt, 1390 J tjenstekarlar, bärande hafsoffrena! Men Helena, om du ej menar, att jag pratar dumt Gör mig tillviljes, och blif qvar! Ty samma tjenst Sker ju din make, om du följer, eller ej Förty jag rädes, att en lystnad kommer på, 1395 Som lockar dig, att störta ned i vågens svall, Af kärleken förvillad till din fordne man: Så häftigt honom sörjer du, som mer ej finns.