KLYTAIMNESTRA.
Jag ej derföre bör blygas, att knäböja vid din fot, 900
Dödlig för den gudaborne; ty på hvad högmodas jag?
Mera bör för hvem jag göra, än för egen dotter min?
Ack, gudinnas son, beskärma mig uti olyckans stund!
Värna henne, som din maka nämdes, fruktlöst; men ändock
Kransande jag förde henne, för att blifva din gemål, 905
Som jag nu, att slagtas, följer. Dig till nesa lända skall,
Värnar du ej henne; anskönt ej i äktenskap förent,
Hette du den arma jungfruns hulde make mellertid.
Vid ditt skägg, och vid ditt handslag, vid din mor jag manar dig;
Ty ditt namn mig gjort olycklig, som mig äfven rädda bör; 910
Annat altare ej eger jag, att fly till, än ditt knä.
Ingen vän mig nära bidar; Agamemnon har du hört,
Huru rå han är och vågsam; qvinna, som du skådar, kom
Jag till härn af tygellösa, och till brott forvägna män,
Dock rättskaffens, när de vilja. Om du vågar sträcka hand, 915
Mig till bistånd, är jag räddad; eljes jag förlorad är.
KHOREN. Föräldrakänslan mäktig är, och kärleksvarm, Och egna barn försvarar hvar med mund och arm.
AKHILLEUS.
Mitt stolta sinne lyftar sig mot högre rymd,
Men vet ändock, att smärtas i olyckorna, 920
Och lagom fröjdas, då när vinden blåser god.
Ty välbetankte äro slike dödlige,
Att, med besinning, lefva hela lifvet rätt.
Ibland är ljuft, att ej förmycket vara klok,
Ibland är gagneligt, att ega visheten. 925
Jag, fostrad upp uti försyntaste mans hus,
I Kheirons, har mig lärt de enkla tankesätt
Atreiderna, om de oss föra riktigt an,
Jag lyda vill; om icke rätt, ej lyder jag.
Men der i Troia, städse min sjelfständighet 930
Bevisande, jag tjenar Ares hvad jag kan.
Och dig, som grymt af dina aldrakärsta led,
Så mycket som uträttas får af ynglingen,
Med mitt medlidande jag hjelpsamt värna vill.
Ej nånsin skall din dotter dräpas af sin far, 935
Se'n mig hon lofvats; ty i sina snaror ej
Din make någonsin skall snärja min person;
Förty mitt namn, om ock han icke höjde svärd,
Din dotter dräpa skall, och orsak är dertill
Din make. Ren är icke mera min person; 940
Om genom mig förstöres och mitt giftermål
Den ungmö, som odrägeligt och mycket led,
Misshandlad så förvåningsvärdt och oförskyldt
Jag vore bland Argeier aldrasämste man,
Samt intet värd, och Menelaos kärnekarl, 945
Jag vore icke Peleus' son, men nidingens,
Ifall mitt namn ett mordskäl blir åt din gemål
Vid den uti hafsböljorna uppfostrade
Nereus, gudinnan Thetis', far, och min morfar,
Skall ej sin dotter komma vid Agamemnon drott, 950
Nej, icke dess lillfinger ens, ej mantelfåll,
Ty eljes Sipylos, barbarers gränsort, hete stad,
Der desse höfvitsmän sin härkomst begge ha,
Och Phthias namn ej mer må spörjas någonstäds.
Men med vigvatten bittert börja skall och mjöl 955
Spåmannen Kalkhas. Hvad monntro en spåman är?
Den litet sannt, men mycket lögner talar ut
Påmåfå; och när det ej träffar går sin kos.
Ej tusen flickor, för att sig en make få,
Min hand och bädd begära, såsom blifvit sagdt; 960
Men mig med öfvermod bemött Agamemnon drott.
Sjelf hade han begära bordt mitt namn af mig,
Att dottren locka; men om Klytaimnestra helst
Jag öfvertalt, att gifva dottren åt en man,
Jag henne skänkt Hellenerna, ifall deraf 965
Berodde färden hän till Ilios. Jag icke nekt,
Att, från min sida, understödja allmänt väl.
Nu är jag intet: af härföraren beror
Så lätt, att handla, och att icke handla rätt.
Snart vet mitt svärd, som, förrän jag mot Phrygerna 970
Uttågar, jag befukta vill med mord och blod,
Om dotter din mig någon här fråntaga skall.
Var derför lugn: en väldig gud för dig jag här
Uppträdt, ännu ej gud, men likväl framdeles.
KHOREN.
Hvad dig är värdigt, Peleus' son, du ordat nu, 975
Samt hafsgudinnan, vörnadsvärda moder din.
KLYTAIMNESTRA.
Ack!
Hur skall jag prisa dig med ord, förmycket ej,
Och ej förlitet, att din ynnest ej förspills?
Rättskaffens männer, som berömmas, på visst sätt 980
Berömmarn hata, om han nyttjar öfverdrift.
Ock blyges jag, att komma fram med jemmerord,
Då jag är sjuk, men du från mina krämpor fri.
Ett svepskäl har, ehuru han från fjerran är,
En redlig man, att hjelpa de olyckliga. 985
Förbarma dig! ty jemmerligt jag lidit har,
Som trodde först, att du min svärson skulle bli,
Och hyste dårligt hopp; nu kunde ganska lätt
Min dräpta dotter för din framtids giftermål
Jertecken blifva, som du bör dig akta för.
Men väl du början talade, och slutet väl; 990
Ty blott du endast vill, så blir min dotter frelst.
Bör hon, bönfallande, omfatta dina knän?
Det ojungfruligt vore; men om dig så syns,
Hon med otvunget öga blygsam komma skall;
Kanske, fastän hon borta är, jag vinner det? 995
AKHILLEUS.
Hon stanne inne; ty det sker af blygsamhet.
KLYTAIMNESTRA.
Så mycket möjligt är, hon bör sig blygt bete.
AKHILLEUS.
Du hvarken bör din dotter bringa för min
Ej heller vi blottställa oss för dårlig skymf:
Ty talrik krigshär, ifrån hembekymmer fri, 1000
Plär älska slema samtal och vanhedrande
Bönfallande, J kommen dock till samma mål,
Som om du icke alls bönföll; min hufvudsak
Är, att ifrån olyckorna aflägsna er.
När ett du hört, vet, att jag icke ljuga skall: 1005
Ty om jag ljuger, och bedrägligt sviker er,
Då må jag dö, men icke, om jag räddar mön.
KLYTAIMNESTRA.
Dig ske allt godt, som lisar de olyckliga!
AKHILLEUS.
Så hör då nu, att saken sig anordne väl!