Packade mina saker och förde dem ner till Svenska målaren. Åt sedan frukost om bord på Sophia Maria, ett skepp från Wasa, fördt af Ahlberg; men jag mådde ovanligt illa och tordes ej just förtära mycket. Var sedan jemte de andra om bord på vår brigg och skaffade mina saker dit. Följde sedan med mina landsmän till den Svenska målarens villa uppe på bergen, der vi först suto en lång stund på 4 man hand Finnar, språkade, spelte kort och drucko vin eller grogg eller hvad oss behagade, uppassade af tvenne vår värds tjenare och tvenne deras små döttrar, af hvilka den äldre, omkring 12 à 14 år, var utomordentligt behaglig, född i London, der hennes Spanska far i lång tid under krigen hade uppehållit sig och gift sig med en Italienska. Hon talade väl Engelska och intog mig särdeles genom sitt vackra ansigte och sin anständighet. Snart kom målaren sjelf med Svenskarne efter, som tycktes ha blifvit litet stötta då de under uppgången märkt att vi hissat ner den först upphängda Svenska flaggan och i dess ställe utspänt en standard med målarens namn på; dock läto de intet märka. Nu satte vi oss alla kring ett rundt bord och började grogga och hade ganska trefligt. Jag gick som oftast ut till en liten pavillon och såg på hafvet, der solen nu gick ned och spred den mest magiskt skinande aftonrodnad. Inne glammades och sjöngs, hvari isynnerhet min kapten utmärkte sig. Han föresjöng oss allehanda roliga Engelska visor, hvilket språk han är fullkomligen mäktig, och åtskilliga Bellmaniana, hvari han ock är väl hemmastadd. Han var för öfrigt i allt ovedersägligen den bästa och humanaste af sällskapet, med stor treflighet och humor, och intog mig för sig allt mer för hvarje dag och gång jag var tillsammas med honom. Men roligast af allt voro målarens tvenne tjenare eller medhjelpare; ty de tycktes vara något bättre än vanliga tjenare, ehuru såsom sådana klädda. De dansade och sjöngo, och äfven deras herre och husbonde dansade och sjöng med dem, utan att deraf finna sig humilierad. De voro ej det minsta druckna, men så "ausgelassen" som man kan vara. Den ena Spanioren, som lefvat länge i London och talade ömsom Franska, ömsom Engelska, var en stor kungahatare och ropade vid hvart glas han drack: vive la liberté, les rois en bas! och talade ifrigt och häftigt, ehuru med synbart lugn i sitt ansigte. Den andre, som någongång genom en stor vinst på lotteri blifvit flyttad på lyckans höjder samt med sina pengar begifvit sig till Paris, der råkat i bedragares händer och sedan återvändt hem fattigare än han farit, kunde härma alla läten och instrumenter, ungefar i samma smak som fordom vår roliga kapellmästare Wikström på Sveaborg. Han roade oss isynnerhet med ett fagott solo, hvari han föll in efter ett härmadt tutti, och genom sitt vrålande såsom en åsna, och tusende andra choser. Hvad som föll mig mest i ögonen hos dessa män var uttrycket af deras kärlek till sina båda döttrar, hvilka de allt som oftast under dessa farcer omfamnade, kysste och lekte med. Öfverhufvud var det en treflig afton. Vi åto qvällsvard väl och drucko väl och höllos trefliga af vår gode värd, en man som vill göra alla till viljes och tyckes vara mycket anlitad här af alla Svenskar och Finnar. Särdeles förundrade det mig att han så väl hade lärt sig tala Svenska och äfven en hel hop fraser på Finska, hvilka han alldeles rent talade ut och på hvilket språk han i nödfall kunde göra sig förstådd. Ibland sällskapet var äfven en i dessa dagar hit ankommen Tysk kapten, hvilken sedan 9 års ålder vistats i Sverige och nu äfven för ett Svenskt skepp och tror jag helt och hållet är Svensk undersåte. Han hade dock ej kunnat utplåna sitt usla Tyska väsende och af Svenskarne ej kunnat antaga annat än dåliga sidor; så att han i fullt mått hade dessa båda nationers skräfliga och breda mun och Tyskens tölpighet dertill. Ingen af sällskapet bar sig så dumt åt som han, och till slut skämde han riktigt ut sig. Sällskapet vandrade tillsammans, allt under sång, dans och spektakel af de tvenne tjenarne, längs Marseilles gator, der äfven otaliga andra skaror af hemvandrande söndagsspatserare funnos.

Okt. 23.

Lyftade ankar kl. 4 på morgonen och gingo ut i det herrligaste, varmaste sommarväder och god, ehuru mycket svag vind. Det gick ovanligt bra att komma ut från den trånga och instängda hamnen, så att kaptenen, som otaliga gånger färdats här, sade sig högst sällan sluppit ut så väl och lyckligt. Jag satt på akterhusdäcket, glad i min själ att ha Frankrike i ryggen och sväfva på det älskeliga haf, dit jag så länge längtat. Vädret var det herrligaste man kan önska och den köld jag haft under hela resan från Paris och som med fuktig och kylig dimma allt ännu till stor del fortfarit i Marseille, var nu försvunnen och värmen såsom hos oss den vackraste sommardag. Landet, hamnen och hafvet hade härifrån, så väl som från bergen på land, något tycke af Helsingfors, men stränderna voro högre och spetsigare, bestående tror jag till största delen af samma sorts bergart, som jag sett öfverallt här i landet. Ej heller voro skären så många eller så vackra som hos oss, ty här voro de alldeles kala och nakna; förgäfves sökte jag få se ett enda träd, blott torniga, kantiga höjder och berg, formande sig i de underligaste fasoner, ofta enstaka stående pelare, liknande de förunderliga kusterna af Normandie. Men hvad som mest förundrade och behagade mig var vattnets klara djupblåa färg, hvars like jag ännu aldrig sett. Ty i Östersjön och Nordsjön är det alldeles grått, jemfördt med detta. Här hade det en klar, fullkomligen himmelskt azurblå färg, så att bottnen på de upphängda båtarne, deri afspeglade, voro alldeles blåa. Vi sågo på långt håll Hiéres-öarne och inloppet till Toulon, seglade hela veckan för god vind, som mest om dagen mojnade ut, men om natten friskade mera i, tills vi om lördagen den 28 oktober om morgonen långt förut sågo Etna och andra höga spetsar af Sicilien. Vi seglade hela dagen på dem och kommo småningom närmare till dem om aftonen; men om natten blåste upp en frisk Sirocco, så att vi fingo vända bogen mot böljan och börja kryssa. Vi hade sålunda med god vind kommit framom Sardinien, som vi ock sågo, ehuru på särdeles långt afstånd, så att intet deraf kunde urskiljas annat än dess höga bergstoppar. Vinden var oss högst ogynsam och huru helst vi vände oss skralnade den mest så, att vi ej hunno mycket fram. Den 30 kommo vi med lofven under Girgenti, som vi genom kikaren kunde se mycket väl, så att till och med husen kunde särskiljas. Här kommo vi helt nära en annan brigg, hvilken såsom vi gick på kryss. Han hissade flagg och då den var lik vår helsades mycket artigt med våra flaggor, och vi seglade hvarandra så nära att kaptenerna talade med hvarandra genom språklurar. Han var hemma från Kaskö och gick på Odessa med tjärlast. Sedermera kommo vi före honom och träffades ej mera. Följande dagen passerande vi Palma, som vi äfven kunde se ganska väl genom kikaren, och någon dag derpå Alicata; vi gingo öfverhufvud hela veckan mellan Sicilien och Malta, som vi äfven kommo ganska nära, såsom ock den dertill hörande och nästinvid liggande Goso. Denna södra strand af det prisade Sicilien kunde jag åtminstone ej nu och på det håll jag såg den, finna vara förtjent af det beröm som allmänt ges åt den. Väl tycktes dalen vid Palma, som skall vara bland de vackraste på hela ön, äfven för mig vara vacker, men på det långa afståndet kunde jag ej just urskilja något. Stränderna närmast hafvet voro öfverhufvud mycket höga, brant i vattnet nedstupande sandväggar, ofvantill betäckta af gräs eller annan gröda; denna var dock nu förtorkad, så att hela landet såg ut som en kal hed. Men högre uppåt från stranden höjde det sig småningom mer och mer till höga kägelformiga toppar, hvaremellan bildades långa och djupa dalar; och dessa lär det egentligen vara som ge landet dess rikedom. Ungefärligen dylikt förekom mig äfven Malta, som haft till herrar och ägare, tror jag, nästan alla makter hvilka någonsin kommit till något anseende i Europa. Det är ett mycket högt land, lodrätt höjande sig ur hafvet med sina sandväggar, hvilka på sina ställen i deras grund blifvit så frätta af vattnet att de tyckas gå i spetsig vinkel mot hafsytan. Här och der syntes äfven några träd. Ifrån Gozo, som hör dit och ligger just invid sjelfva hufvudön, skall mycket frukt bringas i barker öfver till Valetta, der hufvudstationen är för Engelska örlogsmän, hvilka beständigt gå omkring i Medelhafvet för att hålla Greker, Turkar och Corsarer i styr. Af sjelfva staden kunde jag ej se annat än fyren, emedan det var nattetid vi kommo den närmast. Så vackert öfverhufvud vädret var med frisk kultje, ehuru ofta något hett och osundt med fuktig dimma under hela veckan, blef det mig dock tråkigt att oupphörligen komma tillbaka och på afstånd se än Sicilien än Malta, utan att dock komma så nära att jag någorlunda kunnat urskilja landen. Min kapten, som lik alla andra sina kolleger, är en stor väderspåman, hade alla dagar och alla stunder sprungit upp och "kejkat", som han alltid sade, på luften och solen i dess upp- och nedgång, äfvensom alla andra tider på dagen, och stod nästan beständigt och grinade emot den med sin roliga kikmin; han hade stundeligen och på det noggrannaste rådfrågat barometern och alla andra möjliga vädertecken, (hvarvid han hade ett alldeles otänkbart förråd af gammal visdom i denna väderleks-spådomskonst, dels på Svenska dels på Engelska); alla dagar hade han spått annan vind och förstod, som alltid spåmän, använda de gamla ordspråken till sin fördel och efter sin önskan; men då Siroccon, oförändradt frisk, beständigt fortfor, stannade han slutligen dervid: att östanvind och qvinnoträta slutas sällan utan väta. Slutligen kom en dag litet regn, men det var ej nog att dämpa vinden. Redan flere dagar hade vi sett molnen gå för SV och hoppades allt att de skulle medföra oss sin vind, men förgäfves. Slutligen kom starkare regn den 3 nov., men vinden blef oförändrad. Men denna natt omkring kl. 3 kom en häftig stormby med regn. Det blef mycket väsen på däck så att jag vaknade, tog på mig och gick upp. Först uppkommen såg jag ingenting, ty det var det tjockaste mörker. Jag krälade fram till relingen och tittade i hafvet och såg rundtomkring fartyget en rand af blixtrande diamanter och på läsidan skummet af vågorna, som bröto sig mot kölen med den klaraste silfverskinande glans och sedan vräkte framåt i allt småningom aftagande skummiga toppar. Nu slog en lång blixt ur svarta moln och upplyste med ett blått sken den blåa uppskakade hafsytan, öfver hvilken vågorna reste sig med sina glänsande toppar. I dess sken kunde jag nu äfven se öfver vårt fartyg, hvars nästan alla segel voro bergade; i tacklen flögo matroserna för att refva de som ännu voro på, och hunden rädd för ovädret flög omkring i våra ben och sökte vårt sällskap, hållande sig säkert med en viss instinkt närmast kaptenen, af hvilken den bäst kunde hoppas räddning, ehuru den annars plägade frukta honom. Omedelbart efter blixten, som räckte mycket länge, följde ett dugtigt åskslag och jemte det en häftig by med starkt slagregn. Det kom med ett förfärligt dån på oss och vräkte briggen på sidan, ehuru hon nu ej bar mera segel än båda märsarne och klyfvaren. Öfver dånet hördes kaptenens stämma: "tan två ref in i förmärs-seglet der", — upprepadt af den på däcket stående styrmannen och de i tacklet klifvande matroserna: "tan två ref in i förmärs-seglet der" — det tjöt i block och tågverk med ett förfärligt hvisslande och hvinande och genom allt detta stoj hördes tuppen gala sin morgonväkt. Nu följde blixt på blixt med åskslag och stormbyar och regnskurar, stormärsseglet gigades och vi gjorde ändå 9 knops fart, ty vinden hade kommit rund från SV så att vi nu gingo med rätt förlig vind. Ovädret räckte omkring 2 timmar. Det hade dock ej just något förfärligt med sig och var ej heller af de svåraste. Utan den minsta fruktan eller oro stod jag och njöt af den herrliga anblicken. Allt liknade mera den uppflammande vreden af en blåögd flicka, som blossar upp utan att förfära och lika hastigt går om igen. Dock har jag hört att äfven här skall kunna storma och vara oväder, ehuru ovädret sällan står länge på; isynnerhet skall det på vissa ställen i hafvet vara vanligt och detta emellan Sicilien och Malta är just kändt såsom ett sådant. Följande dagen var åter en klar och vacker dag, men den goda vind som kom med de häftiga byarne räckte ej länge. Dock hade den nu dragit sig mera åt söder, så att vi, huru knapp den än var, sträckte något så när fram vår kurs ut på en sträcka, som blef den längsta under hela vår resa. Aftonen den 4 nov. var en af de vackraste jag sett. Efter solnedgången slogo oupphörligen blixtar fram på en lång sträcka från öster till norr bakom mörka moln, som deraf ögonblickligen upplystes och antogo olika färgskiftningar, allt efter den olika tjocklek och täthet de hade. Hela natten spelade blixtarne bakom dem och härunder var luften särdeles mild och tillika rensad från den qvafhet, som Siroccon merendels hade med sig.

Så seglade vi nu sakta framåt för svag vind och i vackert väder till den 8 nov., då vi om morgonen långt förut sågo den första skymten af Grekland, och det blef mig varmare om hjertat att veta mig nalkas klassisk jord. Vi seglade hela dagen på den dunkla strimman vi sågo framför oss och först om aftonen kommo vi den något nära — det var ön Sapienza. Nu låg den omhöljd af tjock dimma och disig luft, dock skeno dess höga toppar klart fram öfver dimman. Senare om aftonen voro vi nära derunder, men vinden som hela dagen varit mycket svag lugnade nu alldeles ut, så att vi ej kommo ur fläcken. Äfven i afton var ett oupphörligt spel af ljungeldar bakom mörka moln, som äfven sände smått duggregn ner. Men småningom skingrade sig molnen och månen sken klar och bildade en mån-regnbåge, hvars sken var ganska matt, liksom tårögdt. Hitåt tycktes mig allt bli gästvänligare och gladare, såsom äfven jag sjelf blifvit gladare till mods och tyckt mig liksom hemma här. Seglare, sådana vi under hela resan sett ganska få, lågo här i stor mängd i alla bugter och under landen.

Nov. 9.

Om morgonen då vinden blåste upp måste vi åter vända till sjöss, emedan vi ej kunde gå öfver Cap Matapan, och kommo mot aftonen tillbaka något öfver Cabrera, så att vi sågo inåt viken Kalamata och Mainoternas land, Cap Grosso och Matapan. Till natten vände vi åter ut åt hafvet och kommo om morgonen den 10 nov. åt Cerigo och den dervid liggande Ovo ön, hvilka öar vi på långt afstånd sågo förut. Vinden var temmeligen styf och dyningen ännu värre, samt tilltog på dagen då den förra aftog, så att vi på hela dagen ej just kommo någon vart.

Nov. 11.

Seglade på Cerigo och kommo denna ö temmeligen nära. Den är lägre än de andra landen deromkring, och jag kunde i den ingalunda igenkänna det gamla Cythera, kärleksgudinnans hem och födelseorten för den sköna Helena. Stranden åtminstone var ful och kal, utan något enda träd eller buske. Äfven det inre af landet skall vara bergigt, men med vackra dalar, som öfverflöda på villebråd, isynnerhet turtur-dufvor. Den betydligaste byn heter Kapsali, och står nu under Englands beskydd. Straxt på eftermiddagen hade vi hunnit ön närmast — vinden friskade i, men var så knapp att vi tvekade om vi med den skulle kunna komma genom sundet. Dock ville vi våga och om ej annat hjelpte slå någon lof i sundet. Vi föllo således af längs landet; men nu kom en häftig by som såg mycket svår ut, så att kaptenen beslöt gå öfver stag; men vi voro redan så nära att det ej väl lät göra sig. Derfore läto vi det gå och Cytherea tycktes vara oss huld, så att med oss drog sig äfven vinden längs stranden af hennes ö och förde oss med god fart genom sundet. Men långt sträckte sig ej gudinnans välde, ty vi hade knappt hunnit igenom porten till Greklands haf då vinden lugnade ut och vi blefvo liggande hela natten utanför ön, under regn, åska och blixt.

Nov. 12.

Passerade Belo poulo ant. Kaimene, gingo på Anti Milo och derifrån på Falconera. Vädret var oändligen vackert och varmt. Under resan hade min lektyr varit Koran och Arabiska, men alltsedan vi kommo nära Grekland hade Arabiskan icke smakat mig.