Nov. 13.
Legat hela natten i stiltje, så att vi om morgonen ännu ej voro långt från Falconera, blott drifna vestvart närmare Hydra, hvars stränder sågo klippiga och ofruktbara ut, liksom alla andra öars jag här sett. Till höger hade vi Serpho antiqve Seriphus, stenig och ofruktbar, Thermia ant. Cythnos, berömd för sina varma källor, Zea ant. Ceos, till venster fasta landet som sköt ut i Myrtoshafvet i tusende uddar och uppåt med lika många underligt formade spetsar. Vinden blåste småningom upp på den vackraste morgon och blef oss gynnande, ehuru så knapp att vi nätt upp kunde hålla vår kurs. Hydra, obebodt af de gamla, blef före kriget en tillflygtsort för frihetsälskande Greker, som genom landets ofruktbarhet utblottade på allt, äfven det nödvändigaste, lade sig på sjöfart och handel och nu bragt sig upp till rikedom och välmåga, ehuru deras ö allt ännu är ouppodlad och ovägad. Vi kommo middagstiden upp mot Cap Colonna, det gamla Sunium, der ännu 16 pelare synas af ett Minerva tempel. Jag ville alldrig se mig mätt derpå genom kikaren, ehuru jag föga kunde urskilja de på en brant och steril klippa stående kolonnerna, som skola vara särdeles stora och tunga, några äfven nervältade till stranden. Längtande blickar sände jag in i Eginska viken upp mot Athen. Nu gingo vi in i sundet mellan Zea och Makronisi och betraktade den vackra hvitglänsande staden på Zea, som amfiteatraliskt ligger i en sluttande däld, på hvars begge sidor den är byggd. Sjelfva ön är bland de betydligare och mest odlade; äfven syntes här något trän eller buskar, som jag ännu ej sett på någon annan ö här, och jag tyckte mig äfven se afdelta åkerfält, ehuru jorden här hade samma utseende som på de andra öarne: lerjord öfverdragen af rödaktig askmylla. Vinden lugnade alldeles ut för oss här i sundet, så att knappt en krusa märktes på vattnet, blott någon liten lång slätytad dyning, och solen gick ner öfver ruinerna af Minervas tempel och jag såg den skönaste sydländska afton jag ännu öfverlefvat. Härunder plaskade och rullade sig tumlaren i sundet och jag såg nu väl att detta var rätta hemmet för Greklands glada, milda gudar och gudinnor, och att inga grymma, fula nordiska hafstroll här kunnat trifvas. På östra kusten af Zea skola finnas lemningar efter ett gammalt tempel, helgadt åt Neptunus; men deraf kunde vi intet se. Efter en kort stund skickade oss den gamle hafsguden en kultje, som dock var så trång att den som knappast förde oss förbi Inglesi eller Karysto, en utanför Euboea liggande klippa. Det var kort före midnatt vi hunno förbi den och nu blef åter fullkomlig stiltje. Aftonen så väl som hela natten voro de vackraste man kunde ha, och nu först kände jag rätt det Virgiliska: "summa placidum caput extulit unda."
Nov. 14.
Om morgonen då jag efter kaffet kom upp på däcket, lågo vi orörliga med stäfven vänd åt vester mellan Andre ant. Androe och Euboea. Andros är en af de större öarne här, skall ha 18000 invånare, en stad och flere byar, af hvilka vi äfven sågo en. Luften var stilla och orörlig, men himlen på alla sidor omdragen af tjocka moln, genom hvilka solen en liten stund efter dess uppgång visade sig några minuter matt och strållös. Allt fortfarande fullkomlig stiltje utan någon krusning på vattnet. Småningom blåste upp en liten kåra, liksom en puff från gubben Neptuni morgonpipa; den blåste in från fören. Men snart hörde jag ner i kajutan, der jag låg och sög på min långa Turkiska pipa efter frukosten, huru styrmannen kommenderade att giga mesan. Ty nu kom en häftig by från SO, som allt friskade dugtigt i och förde oss godt fram. Middagstiden började vinden svänga under förfärliga regnbyar från alla kanter, så att den än kom från S, än SV, än NV, och Gud vet från hvilket håll. Dock snart stadgade den sig och blef stående på SSO med stark dyning och förskräckliga störtregn. Så kommo vi snart förbi Ipsara och gjorde till och med 9 knops fart, men mot natten och aftonen, som voro oändligen mörka, hade vi blott båda mesanerna uppe med dubbelref och ändå gjorde vi 7 knops fart. Allt förekom som om Neptunus här i sitt hem ville visa att han ännu hade att befalla. Ty i går aftons när jag stod och betraktade den herrliga solnedgången öfver Minervas gamla tempel och sväfvade invid Neptuni ö, föll mig Schillers die Götter Griechenlands i hågen, och jag nästan sörjde öfver deras fallna makt. Mitt dagliga studium under resan hade varit hufvudsakligen Koran och andra Arabica; men alltsedan jag sett skymten af Greklands klassiska jord har sådant ej smakat, utan jag har känt ett oändligt behof och lust att här läsa Homerus, och bittert fått ångra min njugghet att i Paris ej hafva skaffat mig ett exemplar af honom. Det var dock egentligen ej af sparsamhet, utan fastmera af ifver för Muhamedanismen; men här såg jag att den ännu ej vunnit öfver det gamla klassiska. Dock till all lycka hade jag i Marseille laggt mig till Virgilius och honom tog jag nu fram och läste med stort nöje. Vi gingo hela natten med god fart, passerade Mitylene, lågo en 1/4 timma bi nära Tenedos; vinden lugnade alldeles ut, men blåste åter snart upp ehuru mycket svag från NV, så att jag om morgonen den 15 nov., då jag i daggryningen kom upp på däck, hade Tenedos i lä. Längre ned sågs Cap Baba och hela kuststräckan uppåt, i lofvart låg Imbro och Lemnos. I anseende till vinden gingo vi nu ej den vanliga leden mellan Tenedos och fasta landet, utan vestvart om denna ö. Redan hade vi med svag vind kämpat oss emot strömmen fram öfver denna ö och den högsta af Raffitöarne nära under Imbros, sinnade att gå rakt in i gapet till Dardanellerna, hvars båda fästningar redan klart kunde skönjas med deras luftiga minareter, då vinden slog emot oss från norden och derjemte skralnade så mycket att vi ej orkade fram. Vi voro sålunda tvungna att vända för att ej drifva på Raffits-öarnes grund; men nu åter lugnade vinden så alldeles ut, att vi slutligen måste låta strömmen föra oss tillbaka till Tenedos, der vi måste ankra på ett ganska opassligt ställe emellan denna ö och Imbros på 20 famnars djupt vatten. Här hade jag nu den herrligaste, mest klassiska utsigt. Akterut i solens klara nedgång Lesbos, öfver hvars låga land majestätiskt höjde sig det i en trubbig kon sig spetsande berget Athos och andra höjder af fasta landet, allt på det vackraste belyst af den klart nedgående solen; åt styrbord Tenedos med dess kupol-lika bergstopp, på den slätare delen bevext med låga, vackra trän, ehuru sparsamt; åt babord Imbros klippiga ö; förut öppningen till Dardanellerna, med dess på hvardera sidan belägna kasteller; i öster udden Sigeum eller Cap Troja och den slätt af landet, som sträcker sig från sjön och åt landssidan slutas med det höga berget Ida, vidare hela den kuststräcka åt söder som jag dels såg öfver Tenedos, dels tänkte mig, med dess ruiner af Alexandria Troas. Vid betraktandet af alla dessa klassiska, evigt minnesvärda ställen visade sig för mitt sinne alla Homeriska hjeltar, Achilles och Hektor, Aenaeas och Odysseus &c. och jag kände mig betagen af en egen underlig längtan. Härunder rullade i det lugna hafvet de pustande tumlarena tätt vid vår brigg, och roade mig med sitt egna putslustiga och lugna vältrande. Dock var himlen, utom i solnedgången, icke klar, utan tjocka moln lågo skockade i nord och öster. Väl intogs jag vid anblicken af de första minareter jag än sett, af en viss Muhamedanism, men den förmådde dock ej tysta eller undertrycka min klassiska kärlek, synnerhet nu då den närdes af så många heliga ställen och minnen. Hvad jag närmast önskade mig, var att med 2 mina bästa vänner på egen hand och efter eget godtycke en hel sommar få färdas omkring på egen slup från ö till ö i detta Greklands haf, och sålunda lära mig känna alla dessa för hela menskligheten så kära ställen.
Nov. 16.
Lyftade ankar kl. 16 och gåfvo oss ut att kryssa, gående mot Imbros. Kultjen var frisk, men strömmen satte oss så ner, att vi dock ej vunno just något. När vi vände vid Imbros och åter gingo tillbaka, kommo vi på ungefär samma ställe utanför Tenedos derifrån vi utgått, samt funno för godt att låta länsa neråt och kasta ankar mellan denna ö och fasta landet, något nerom Basikia bay. Härunder passerade förbi oss omkring 30 till 40 fartyg, som alla för god vind kommo ut ur Dardanellerna. På Tenedos såg jag nu på närmare håll vackra dälder med trän och buskar, samt en fästning och en by som nästan sköljas af hafvet. Fasta landet sedt härifrån är vackert, trädrikt och slätt på omkring en mil från hafvet. Högre upp är denna slätt omkrönt med vackra medelmåttigt höga berg, bland hvilka Ida är det högsta. Denna slätt således var det "ubi Troja fuit" och der Grekerna hade sin flotta uppdragen. Nu stå der blott några Turkiska byar, men landet är nästan det vackraste jag ännu sett här. Vid ankarlyftningen arbetade jag mig något andtruten, hvilket ej var underligt, då vi hade 45 famnar ketting ute och besättningen på vår brigg var minskad med en karl, som i Marseille förkom just dagen förrän vi gingo derifrån, och hvars partes jag nu var tvungen åtaga mig. Det var rätt kallt hela dagen af den friska NV vinden, och jag ville ej få rätt varmt, ehuru vi togo dugtigt varmt inombords och jag äfven var tjockt klädd i kaptens varma fultvädersrock. Jag var hela dagen ej just vid godt lynne, dels emedan jag något frös, dels emedan vi ingenting uträttat på hela dagen med allt vårt arbete, utan fastmer förlorat; men gaf mig dock tillfreds med den förhoppning att jag i morgon skulle få komma i land och beträda den heliga plats der Troja stod. På aftonen vid våra toddyglas spelte vi tvenne partier schack, med de nya pjeser, som vår kapten roat sig med att svarfva under resan, och som han gifvit lika rolig façon som han sjelf är rolig.
Nov. 17.
Vi tänkte bli liggande för ankar hela dagen och skulle skrubba sidan, som blifvit mycket smutsig och oren; men då alla våra kamrater, hvilka lågo i samma bay utanför Grekiska byn Esnio, gingo till segels, kunde vi ej bli de enda lata, utan hifvade ankar och gåfvo oss ut med någorlunda god vind. Kommo litet i fäl med ett Engelskt barkskepp, som vi pratade med; men genast derpå mojnade vinden ut, så att vi åter måste låta ankaret gå på det strömmen ej skulle sätta oss för långt ner. Men knappt hade vi fått det ned, så blåste vinden åter upp något friskare, och vi gingo åter till segels samt hunno till Basikia bay, der vi slutligen middagstiden kastade ankar, sedan vi med allt vårt arbete på hela dagen ej hunnit mer än kanske någon mil, och blifvit de sista af hela vårt sällskap, ehuru vi om morgonen voro de första; de andra höllo allt ännu på att krångla sig fram. Så snart vi ätit middag begåfvo vi oss i land, der vi på stranden träffade en hop Engelska båtsmän och skeppspojkar från de 2 små örlogsmännen, som lågo för ankar i samma bay, och nu voro i land för att släpa vatten och slagta. De voro mycket roliga och något groggiga, grälade och togo tag med hvarandra; isynnerhet var det löjligt att se tvenne af dem, hvilka i den lilla bäck, som här flyter ut i viken, brottades och häfde hvarandra omkull i gyttjan. Här var en hel hop Greker, som handlade och sålde kött och vin åt Engelsmännen. De voro samlade omkring en eld och det hela såg ut som en liten marknad, högst trefligt. Oss mötte genast en Grek med de vanliga frågorna: hvarifrån vi kommo och hvart vi gingo samt om vi ville handla något. Han, liksom de andra jag såg här, voro vackert och nobelt folk med stor värdighet och urbanitet i sitt sätt och uppförande. Men som de dels voro något dyra här, dels hade ganska litet, beslöto vi att gå upp till byn som ligger ungefär 1/2 Sv. mil från denna strand, och började vår vandring längs den lilla bäcken, som äfven är en utgrening af Scamander. Marken var ganska våt och rikt bevext med någon sorts högt sträft starrgräs, och det regnade temmeligen starkt, så att färden väl var besvärlig; men nöjet att beträda den jord och troligen just det ställe der Grekerne hade sin flotta uppdragen och der striderna stodo mellan dem och Trojanerna — dessutom den blomsterdoft, som spred sig från det herrliga, till någon del ännu grönskande fältet, kom oss att glömma alla besvärligheter. Slutligen hittade vi en liten spång öfver bäcken, gingo öfver och började nu stiga upp emot höjderna, som åt alla håll omgifva den stora slätten. Här träffade vi en ung Grek, som hade samma väg och som vi gåfvo oss i samtal med, hvilket dock gick temmeligen trögt, emedan han förstod ganska litet Italienska, som här tyckes vara det mest gängse språket och hvari min kapten äfven är ganska mäktig, och jag förgäfves sökte påminna mig några Grekiska ord. Han var dock en munter och glad gosse, kanske om 18 år, vacker med svartglänsande ögon, skrattade så godt när vi ej förstodo hvarandra och var högst treflig, men urban och fin i alla miner och rörelser, ehuru simpelt och nästan trasigt klädd med tvenne små halfsmutsiga säckar på ryggen. Vi följdes nu åt uppåt höjderna, som ännu voro gröna och vackra; men vägarne voro af regnet blöta och slippriga på den leriga marken. Vi gingo förbi en liten hytta der några små smutsiga Grekbarn stodo vid dörren allena, och kommo så till en höjd, der vi sågo byn Ieni kiaj, dit vi ämnade oss. Första byggningen vi sågo var, liksom alla andra här, en af sten uppförd koja, der en gammal qvinna ropade åt oss: ägg. Vi gingo in och började köpslaga, då en man kom och frågade på Italienska efter vårt patenta d.v.s. sundhetspass och sade att vi ej fingo gå in i byn utan quarantaine, om vi ej hade det med oss. Men huru vi pratade och då han fick höra att vi skulle handla vin och annat, blidkades hans stränghet och han bad oss följa sig, så skulle han låta oss smaka det som vore godt. Vi gingo med honom till hans närbelägna hus och in uti källaren, som dock ej var byggd under jorden, utan utgjorde liksom nedra våningen till de egentliga boningsrummen. Han begärde ner ett ljus och det gafs honom uppifrån genom taket en liten lampa, som svagt upplyste hans vinfat. Här profvades nu ur en vacker glaskopp vinet, som befanns godt och vi köpte en stor Damascener flaska full för en Spansk piaster. Härunder frågade han till hvilken nation vi hörde, och då han erfor att vi voro Ryssar, började han prisa dem högeligen och mente att det var ett godt folk, men Turkarne fördömde han mycket och kallade dem diavoli och tycktes högeligen uppbragt på dem. Han skröt med att i hela den stora byn ej fanns en enda Turk, utan blott Greker. Han hade öfverhufvud i allt hvad han sade och gjorde, i hela sitt väsende och utseende ett medfödt behag och en finhet, som man i norden kanske sällan finner hos den bästa gentleman. Af allt hvad han på Grekiska talte med en gammal gumma, som hjelpte honom i källaren, förstod jag intet, men när han räknade på sitt språk tyckte jag mig fullkomligen känna igen de i skolan inpräglade Grekiska cardinalia, ehuru med ett litet annorlunda uttal. För öfrigt sågo alla kärl och redskaper fullkomligen antika ut, såsom äfven han sjelf, men isynnerhet en ung qvinna, kanske hans hustru; oaktadt det häftigaste regn stod jag och betraktade henne utifrån, der hon satt på trappan eller ett öfverbygdt loft och arbetade med någon hussyssla. Hon förekom mig så vacker att jag omöjligen kunde vända ögonen ifrån henne, kanske emedan hon var den första vackra Grekinna jag sett; mycket nobel, med något förnämt i sitt särdeles regelbundna och klassiska ansigte, ehuru hennes klädedrägt, som visserligen var lätt och smakfull, dock ej tycktes visa någon bättre börd. Man visade oss öfverhufvud mycken artighet och välvilja; jag blef varmare om hjertat och särdeles upprymd såväl af att ha varit hos Greker, som af deras vin, hvaraf vi vid bortgången drucko några glas med vår värd. Under hela tiden vi varit här hade det fortfarande starkt regnat och det var nästan i tilltagande; äfven hade det nu blifvit mörkt, så att färden tillbaka till båten var högst besvärlig på de slippriga vägarne och i det mellan buskarne vexande gräset och törnen. Vi träffade åtskilliga vallherdar som kommo hem med boskapen, bland dem en gammal gubbe med halfkort svart gråttblandadt skägg, hvilken just förekom mig lik Odysseus gamla svinaherde. Allt var här så magiskt förvillande att jag tyckte mig vandra bland de gamla fordna Grekerna, och den verkligen utomordenligt besvärliga gången, genomblötta som vi voro, bekom mig alldeles intet. Min kapten var äfven alldeles i sitt esse och med en pojkes hela äfventyrslust och glada mod vandrade han främst med dugtiga steg. Vi kommo om bord igen omkring kl. 7, då vi spelte tvenne partier schack samt suto och groggade senare än vanligt, dock ej för mycket.
Nov. 18.
Sedan vi ätit frukost och putsat oss litet, foro vi om bord på den Engelska korvetten för att göra bekantskap der. Kort derpå kom om bord till oss den Engelska läkaren derifrån, tillika med en ung midshipsman, och voro en liten stund hos oss. De voro högst trefliga och hyggliga, ehuru på annat sätt än Fransmän och Greker och andra sydlänningar; hos dem fick man rätt se att äfven nordbon kan ha sin egen hygglighet, utan att som Svensken bli en apa af Fransosen. De hade knappt hunnit lemna vår brigg, så blåste småningom och sakta upp en sydlig vind, som tycktes mer och mer vilja dra sig mot vester. Vi började lätta vårt ankare och seglade af, lemnande sålunda denna plats, hvilken jag just i dag tänkte genomströfva för att komma till den slätt der Troja fordom stått vid Simois bölja. Vi närmade oss, under en småningom alltmer tilltagande frisk förlig kultje, det farliga och med en sandbank utskjutande Cap Janitsjari ant. Sigaeum, och voro en gång på 4 famnars vatten, men seglade lyckligt förbi hela den flotta, som i går varit flitigare än vi att krångla sig fram ända hit, der de kastat ankar. Vi gingo in i Dardanellerna förbi de båda fästningar som på ömse sidor försvara inloppet, sträfvade fram och vunno slutligen öfver den mycket starka strömmen med den nu temmeligen styfva vinden. Vädret var särdeles fult, häftiga byar med regn och tjocka, så att landet ej kunde synas så väl; men så mycket man kunde skönja var det, såsom allmänt bekant, herrligt och vackert. Vi passerade kort efter middagen Dardanellerna och dess fästningar, derifrån jag för första gången hörde en muazzin ropa; han skrek fult och gällt, nästan som en tjutande hund från sin höga minaret, och jag kunde nu icke finna något vackert deri. Vi seglade ännu ett stycke, men ehuru vinden var god fann vår kapten, liksom alla andra i vårt sällskap, för godt att kasta ankar utanför Abydos, der åter på ömse sidor finnas fästningar. Här skulle det ha varit som Xerxes byggde sin bro. Väl förekom mig sundet smalare lägre ned vid Dardanell-fästningarne, men der är strömmen förskräckligt stark och starkare än annorstädes i sundet, så att Xerxes kanske derföre föredrog denna plats mellan Sestos och Abydos. Vid högra Dardanellfästningen Kilid Bahr blefvo vi anprejade af en båt Turkar, bland hvilka en ganska vigtigt frågade kaptens och fartygets namn, hvarifrån och hvart. Sedan vi fått ankar i botten, foro vi i land för att se om vi kunde få något att köpa, och lade an vid en vacker stenbrygga under ett hus som såg ganska prydligt ut. Här var en stor vattenbassin af marmor, dit vattnet flöt från en ofvanom stående brunn öfver en mindre marmorbassin, dit man åter tappade vattnet från trenne kranar, anbragta i väggen af en, som mig tycktes, moské. Ofvanför var en Turkisk inscription i gyllene bokstäfver, innehållande, såsom jag i brådskan tyckte, namnet på den hvilken anlaggt fontänen, jemte några verser öfver källan. Här voro åtskilliga Greker som tappade vatten och en Grek kom bärande en korg med friska frukter, apelsiner och omogna alldeles gröna citroner. Vi köpte häraf till 3 para stycket en stor hop, och den apelsin jag genast åt var ovanligt god och frisk, ehuru ej rätt söt. Bland andra var här äfven en ung vacker Turkisk effendi. Men här var för öfrigt ingenting att få, ehuru vi enträget frågade efter isynnerhet någon sorts kött, än på Italienska, än på Turkiska. Nu spatserade vi uppför stentrappan, som ledde till gården vid det hus hvarunder vi stodo, och kommo upp på en vacker gård der allehanda stora trän stodo, tittade oss omkring och gingo slutligen in i huset, der timmermän voro sysselsatta med att göra några reparationer; de sågade och hyflade cypressplankor, som spridde en alldeles herrlig vällukt rundtomkring. Vi vandrade i rummen, som voro vackra och rikt möblerade, samt höllo redan på att komma in i harem, då till vår olycka en af timmermännen märkte hvartåt vi syftade och mycket höfligt lät oss veta att det ej var tillåtet gå der in. Nu kom sjelfva värden och herren i huset till oss i den sal der vi voro. Han var en gammal man med nästan snöhvitt skägg, var högst vänlig emot oss och tog med särdeles nöje en pris snus ur min dosa; men bjöd oss genast tillbaka en från sin, som han tog fram, först mycket varsamt öppnande locket till foderalet af läder och sedan locket till sjelfva dosan, som var af guld. Härunder hade äfven tvenne unga män, säkert hans söner, kommit till, så att vi voro ett stort sällskap här, som roade oss mycket åt huru jag tåtade till Turkiskan. Vi snusade flitigt och voro glada å ömse sidor, han frågade af hvad nation vi voro, observerade mycket och pratade mycket om mitt skägg, som jag ej rätt förstod, men jag tror de togo mig för en Rysk munk. När vi slutligen gingo bort togs afsked med största hjertlighet och välmenande, med de vanliga österländska complimenterna. Det hela var mig högst intressant. Sedermera spatserade vi ännu förbi harems fönster, men sågo ingen qvinna, utom en Negrinna som bar vatten dit upp. Derofvanföre på backen var en liten begrafningsplats, som vi besågo. Grafstenarne voro alla af marmor i form af ett menniskohufvud, omlindadt af en turban. Men ansigtet var ej utarbetadt, utan hufvudsaken tycktes vara turbanen. Detta hufvud var stäldt på en aflång, nästan rectangelformig marmorskifva, på baksidan af hvilken grafskriften var ritad med utåtstående, ej ingraverade bokstäfver. Arbetet var öfverhufvud verkligen väl gjordt, så väl hufvudet och isynnerhet turbanen som ock sjelfva inskriften. Så mycket jag hade tid att se, voro här kapodaner begrafna. Oändligen belåten med detta första besök hos en Turk, begåfvo vi oss nu om bord och spelte ännu ett parti schack vid vårt grog-glas. Allt flere fartyg hade undertiden samlat sig, så att vi nu lågo helt nära hvarandra en stor flotta af alla möjliga nationer; äfven ett Turkiskt skepp och en brigg, som sågo ganska vackra ut. Och dock hade en stor del fartyg varit tvungna att stadna nedanför Dardanellerna, emedan den aftagande vinden ej orkade föra dem genom den starka strömmen. Vi hade just börjat tänka på att gå till sängs om aftonen och sofva vår natt i fred på vår goda ankarplats, då vinden började tilltaga allt mer och mer med byar och blixt. Den tilltog ytterligare och vexte till en ordentlig storm, så att vi voro tvungna låta styrbordsankaret gå och längre fram på morgonen taga ner bramråstängerna. Natten blef sålunda högst orolig.