(Ur bref från Alexandria). [Detta bref är förut tryckt i Helsingfors
Tidningar 1844 N:o 15, 17.]

Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel, och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare, tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare, som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här, liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.

Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång, om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund, förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord) på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den envisa Siroccon.

Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom fordom Eneas, ehuru på annat sätt, vix e conspectu Siculae, kom kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade. I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens: "giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med 9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande, och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri, ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger det stundom vara nog ruskigt.

På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft; dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende färger skiftande skyarne — ett herrligt skuggspel i skymningen, som blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den 8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att segla hela dagen. Det var ön Sapienza, och längre mot öster syntes de snöbetäckta topparne af Matapan. Det blef mig varmt om hjertat; nu låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt syntes en månregnbåge.

Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först den 11 passerade vi Cerigo-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla Cythera, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje, som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt, liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje, regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga, och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte, ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius, som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr ha läst honom med så stort nöje som nu.

Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom Kaimene och Falconera, samt slogo slag åt Anti Milo och den ögrupp som ligger deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till Hydra, emellan en stor flock af öar, såsom Serpho, Thermia, Zea m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot Cap Colonna, de gamles Sunium. Här stå ännu 16 stora pelare af ett gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått Virgilii: "summa placidum caput extulit unda." Här i detta haf var rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som förde oss till den invid Euboea liggande klippan Karysto, der stiltje åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den blick som hos oss.

Följande dagen förde oss en styf SO förbi Mitylene upp till Tenedos, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden. Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri Ida reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker sig stranden förbi Alexandria Troas och norrut till redden Sigaeum, medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af Scamander och Simois flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, notissima fama insula, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar. Deröfver syntes det låga Lemnos, och öfver detta det väldiga, hela utsigten dominerande berget Athos, samt till venster inloppet till Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön Imbros. Hvem skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller Virgilius, skulle härvid förblifva kall?

Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en vandring upp till en Grekisk by, benämnd Jeni Kiaj, som ligger norrut åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på locus ubi Troja fuit till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar, som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.

Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.