Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna läge i alla tider beprisade Lampsacus och Gallipoli ut i Marmora sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i en hamn utanför den lilla men väl odlade byn Koutalai. Vädret var ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar, hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring 13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4 rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska, men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att Grekiskan — hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden, som voro sig temligen lika — i mina öron klingade fult och alldeles ej som jag väntat.

Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför sultanens stad. Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit. Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett annat bref.

Dagb. Nov. 19.

Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel, passerade Lampsacos, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert, och den betydligare staden Galipoli gent emot på Europeiska sidan. Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut, dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna, säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder, bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän, bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig — inskjutande smalare vikar och mera öppna bayer — fästningar, städer, byar, uppodlade och ändå mera ouppodlade fält — till allt detta en oändlig mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn, tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste vända, var ej mycken fred i kajutan.

Nov. 20.

Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag, men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver. Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu af genom en trång och svår passage mellan öarne Koutalai och Rabi, der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis, ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste handelsartikeln.

Nov. 21.

Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se. Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer, var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för 1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy, tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som kommit ner från Dardanellerna.

Nov. 22.

Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels. Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c. Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl, emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land, der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus, sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp, men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss, sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat upp och vi hade en vacker afton.