Nov. 23.

Sydlig vind, hvarföre vi genast i dagbräckningen började hifva ankaret upp och gingo till segels med de andra som legat här i hamn. Vinden var mycket svag och när vi kommo litet ur hamn, lugnade den nästan alldeles ut. Nu sågo vi äfven en hel hop seglare, som kommo fram ur Pascha Harbour, dit säkerligen under den svåra NO stormen de begifvit sig af vårt sällskap från Dardanellerna, som hunnit öfver Marmora ön. Sjön var nu "velivolum" och vädret sommarvarmt och vackert, så att det efter trenne dagars hamnliggning var verkeligen uppfriskande att åter komma ut. Stränderna af Marmora och de andra öarne här äro ganska vackra, och ehuru det mesta tyckes vara blott berg, synas dock mellan de kullriga höjderna vackra, uppodlade små dälder. Hela dagen var vädret mycket stilla och lugnt, så att vi, ehuru med den bästa förliga vind, på hela dagen hunno knappt förbi Marmora ön. Aftonen var vacker och aftonrodnaden rödare än jag någonsin kan påminna mig ha sett den, men färgblandningen var ej sådan den var längre i söder. Senare speglade sig stjernorna blänkande i vattnet och klart sken en liten stund den smala strimman af nymånen. Allt var tyst och från den stora mängd af större fartyg och mindre Grek- och Turkbåtar, som lågo omkring oss, hördes ej knäpp eller gny, ehuru man annars vanligen skall höra sång, isynnerhet från de Grekiska.

Nov. 24.

Hade seglat hela natten utan att komma just någon vart, emedan det varit så godt som fullkomlig lugna. Om morgonen blåste upp en liten kåra, som sedan fortfor hela dagen, ehuru mycket svag, så att vi ej hunno längre än i bugten som går inåt Konstantinopel. Dagen hade varit varm och vacker med den klaraste himmel, dock kändes att äfven här sommaren var förbi. Ty i skuggan var ej särdeles varmt och på de höga bergstopparne låg mycket snö. Aftonen var oändligen vacker, isynnerhet den märkvärdiga magiska färgskiftning i öster midtemot sjelfva solnedgången, som jag äfven förut betraktat med så stor beundran. Nu omslöt den med sitt trollsken minareterna, som syntes från sultan-staden och Skutari och till stort tal öfverallt på stränderna, och den var så bländande, att när man sedan såg åt annat håll hade man svårt att urskilja föremålen. Solen sjönk alldeles klar ned i hafvet och efter dess nedgång belystes hela denna del af horizonten af ett starkt eldlikt sken, i hvilket de aflägsna landen och Marmora ön tycktes vara på några stenkast ifrån oss. Hela sjön åt alla håll var full af segel, som lågo stilla i lugnan, och mellan dem framgick ett Turkiskt ångfartyg.

Nov. 25.

Hade om natten seglat för svag vind och gjort några slag mellan landen. Om morgonen när det blef dager sågo vi framför oss hela Konstantinopel i all sin glans, belyst af den deröfver uppgående solen. En herrligare och ståtligare anblick torde ej gifvas i verlden. Staden förekom mig fullkomligen som en amfitheater, småningom höjande sig och i slutkretsen slutande sig med de vackraste och största minareter, af hvilka här synes ett oändligt antal. Vinden var särdeles svag, så att vi blott ganska långsamt skredo framåt. Längre fram på förmiddagen kom en man i en liten båt utroende till oss och erbjöd sig att blifva vår lots, och ehuru kaptenen uttryckligen förklarade sig ej behöfva någon, kom han dock om bord, sedan efter tillfrågan om han ville ha en ända, en sådan blifvit räckt åt honom. Han var Malthesare, hade ett eget utseende, mera liknande en Oriental än en Europé, men likväl ej heller fullkomligen det förra; det var öfverhufvud något vidrigt och vildt. Han talade något Engelska. Äfven hörde jag honom med en annan förbi oss farande landsman tala sin Malthesiska, som till uttalet mycket liknade Arabiskan, men flera Italienska ord igenkände jag bland de rent Arabiska. När han skulle bort, blef någon ordvexling mellan honom och kaptenen, emedan han ville anse sig antagen till lots och fordrade betalning; härvid isynnerhet tyckte jag han såg vild ut. Nu hade vädret så lugnat ut att vi voro tvungna kasta ankar; men knappt var det i botten, så blåste åter upp förlig kultje för oss, vi hifvade ankaret och kommo småningom närmare sultan-staden, och jag kunde blott för få mellanstunder taga bort kikaren från mina ögon. Till venster hade vi det släta vackra landet från Stefanoudden med sitt palats på sjelfva udden, och längre fram allehanda mest kronobyggnader längs hela stranden, som sakta höjde sig från sjön till släta höjder, prydda äfven med byggnader och trän. Midt framför oss den amfitheatraliska stora staden med sina mycket olikfärgade och mångvinkligt byggda hus, och öfver dem de otaliga hvitglänsande svartspetsiga minareterna, bredvid större och mindre moskéer med fordom förgyllda, nu urblekta kupoler. Emellan allt detta en stor rikedom på träd, isynnerhet cypresser, som äfven slutade sig i spetsar liknande minareter. Allt detta är omslutet af gamla ruinlika murar, på hvilka man ännu kunde skönja spår efter gammal Grekisk skulptur. Till höger om oss vid inloppet till Bosforen Skutari, äfven nära nog byggd som en amfitheater, och derofvanom höga berg, på ett af hvilka syntes ett stort kejserligt palats. Härifrån gick stranden något så när rak med vackra stränder och hus samt en större by. Vidare en temmeligen vidsträckt skärgård och de höga landen af Asia minor, slutande sig i höga bergspetsar, täckta med snö. Bakom oss hela Marmora hafvet, der längst i vester ännu syntes ön af samma namn, och öfverallt på vattnet segel. Emellertid kommo vi närmare och voro nära under båken, då muezzinerna från de många minareterna kallade till middagsbönen, accompagnerade i sin gnällande sång af tjutande hundar; då började jag bättre urskilja husen från hvarandra och fann att de, minsta delen undantagen, alla voro af träd och öfverhufvud ganska ömkliga och smutsiga kojor. Så kommo vi upp under Seraljen, och jag kunde på ganska nära håll betrakta åtminstone en del af dess många osammanhängande, särdeles finurligt äfven af träd byggda hus. Men nu måste vi gå öfver strömmen, emedan den här går så strängt att vi omöjligen med den sakta vinden kunnat komma öfver Seralj-udden. Till vår olycka lugnade vädret just nu fullkomligen ut, så att strömmen, trots 4 dugtiga matroser som bogserade oss, fick makt öfver vår brigg och satte oss mycket ner. Men härunder hade jag tillfälle att se staden säkert från den vackraste punkten, emedan, utom allt hvad jag ofvanföre sagt, jag nu äfven kunde se inloppet till Bosforen och hela det herrliga land, som från Galata och Tofana sträcker sig längs vattnet, hvilket bildar liksom en liten sjö mellan hamnen, Bosforen och Konstantinopolitanska sundet. Äfven detta land bildar med det andra på Skutari sidan liksom en amfitheater, med ett stort nytt kejserligt palats i fonden, hvilket liksom i terassbyggnader tyckes gå upp till toppen af höjden. Rundtomkring såg jag framför mig synkretsen slutas i höga bergstoppar och vackra kullar, och sjelfva inloppet till Bosforen försvann alldeles emellan dem. Nu gick äfven solen klart ner i hafvet och småningom sjönk den praktfulla staden med sina minareter och palats i den egna magiska aftonglans och färgskiftning, som bildas i öster emot den flammröda vestern. Härtill det oändliga tal af kaiker, långa smala Turkbåtar, som öfverallt sväfvade omkring med hvit- och grönturbanade män — större Grekbåtar som arbetade sig upp mot strömmen — större fartyg som dels redan hunnit i hamnen, dels såsom vi lågo för ankar vid stranden, dels ännu seglade ute på hafvet, än närmare än fjermare, än hitåt än ditåt — tumlarena som i stora flockar gjorde sina kullerbyttor och pustade i vattenytan — sång som hördes än från båtar, än från stranden, — allt detta gjorde denna afton till den i sitt slag herrligaste jag haft. Vädret var hela dagen vackert och varmt, såsom hos oss en mycket varm sommardag; om aftonen var luften mera frisk, dock ej kall, och månens fyra dagar fyllda horn lyste såsom Turkiska vapnet öfver Turkarnes stad, så klara att hela det öfriga halfklotet kunde synas. Då vi vid farten öfver strömmen blefvo så mycket satta neråt, gick kaptenen och småsvor för sig sjelf och grinade, högeligen förargad öfver den misslyckade spekulation han gjort, då han hellre hade kunnat låta ankaret gå på andra sidan under Seraljen. Det var nästan första gången jag under hela resan sett honom otålig öfver vädret. Han grinade upp mot flaggan som oftast, för att se om ej någon vindpust skulle komma, och gick åter omkring och såg på vattenytan om den ej ville krusa sig för någon kultje, och upprepade oupphörligt: "det skulle behöfvas blott alldrig så litet" — men förgäfves, ingen kultje kom och vi sattes friskt ner med strömmen. Fåglar, som jag sett så litet på hela resan, svajade här i stora flockar öfver oss åt alla håll och gjorde det hela än lifligare.

Nov. 26.

Hifvade ankaret upp, när en temmeligen frisk morgonkåra blåst upp, och började segla från de af Byron såsom ett jordiskt paradis prisade Prinkipos öarne, nära hvilka vi hela natten hade legat i lugn. Vi hade just hunnit in i strömmen, hvarunder en Engelsk ship chandler hållit vid sidan och pratat med oss och erbjudit kaptenen sin tjenst, då vinden åter alldeles lugnade ut, och vi af strömmen drefvos något lägre än stället derifrån vi utgått, och nödgades nu igen fälla ankaret. Kort härpå anlände åter en kaik, i hvilken var en liten ung 14 årig gosse, som kom upp för att åt kaptenen rekommendera sin herre, hvilken äfven var ship chandler. Han blef länge om bord och lät slutligen sin kaik fara, då en gammal lots kom längs sidan och erbjöd sin tjenst. Den unga gossen var liksom den gamla gubben och tvenne andra lotsar, som i detsamma kommo och erbjödo sig, Malthesare. Han talte väl Engelska, Malthesiska och Italienska, hvilka 3 språk jag hörde af honom; dessutom kunde han göra sig förstådd på Turkiska och sade sig bäst af alla språk tala Grekiska. Han var för öfrigt en vacker och ganska artig gosse, men i sitt uppförande och tal klok och förnuftig, som en gammal man och hade föga eller intet pojkaktigt i sig. Han åt middag med oss, sedan han afsändt gamla lotsen, som äfven på en stund kommit om bord och tittat omkring sig, till en inkommande Tysk skonert med sin herres adresskort och hjelpt oss med sina ringa krafter vid ankarets lyftande kort före middagen, då åter en liten kultje blåst upp. Vi kommo ett litet stycke framåt, då vinden åter alldeles lugnade ut och vi åter måste kasta ankaret. Nu kom åter en kaik längs sidan af oss, i hvilken sutto en Turk som rodde och en gammal man som låg och sof på bottnet, emellan dem båda tvenne Turkinnor. Hela sällskapet var rusigt, gubben troligen mest, emedan han höll på att sofva oset af sig. Qvinnorna och roddaren, som var en medelåldrig kraftfull man, sjöngo Turkiska sånger på en tom och enformig melodi, som hade något tycke af den Ryska, men på långt när ej så sångfull. Härunder vandrade en pipa från mun till mun emellan dessa 3, isynnerhet rökte den äldre qvinnan, som kunde vara omkring 30 år, oupphörligen och blåste väldiga rökar omkring sällskapet. Dessutom förfriskade de sig med ett glas eller egentligen en kopp som de fyllde ur en större flaska med någon sorts liquor, liknande bränvin, allt under sång och skrål. De svajade allt omkring vår brigg och ville ha vin. Slutligen gafs dem ett dricksglas cognac, hvaraf den äldre qvinnan först tog en liten klunk, sedermera drack den yngre, kanske omkring 18 år gammal, ut mest hela glaset, lemnande blott en liten sup qvar åt roddaren, som tömde det. Nu uppstämde de åter sin skränande sång; men det räckte ej länge förrän roddaren lutade sig öfver suden och började ge öfver och såg högst ömklig ut. Den yngre qvinnan, en flicka med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se, med långt i många flätor längs ryggen hängande becksvart hår, började sparka den på bottnet sofvande gubben med sina bara fötter och visade dervid sina hvita fylliga ben ända upp till knäet, der hennes vidbyxor tycktes vara bundna. Men i gubben fick hon intet lif. Deremot tycktes ruset få makt med henne sjelf och hon kastade sig vårdslöst, först i famnen på den andra qvinnan, sedan längst bak på upphöjningen i kaiken, och visade nu rätt sin sköna vext och vackra drägt. Jag har sällan sett något så retande och sällan en så skön flicka. Men hon var rusig. Dock raglade hon åter upp i den rankiga båten och ropade allt ännu efter vin, och plirade med sina stora svarta ögon, såsom om hon nu vore rätt säll i sitt rus. De tycktes vara ute på en lustfärd, hvars hufvudsakliga nöje syntes bestå i att ge sig ut till sjöss och sedan låta båten sväfva för sig sjelf på vattnet, och ifrån den betrakta verlden eller roa sig inom bords på ett eller annat sätt. Så gjorde åtminstone detta sällskap, sedan det slutligen lemnat oss, och så tycktes en stor del af de oändligt många kaiker göra, som jag i dag mer än de andra dagarne från långt håll såg ligga alldeles stilla på det spegelblankt lugna hafvet. Detta sällskap hade roat oss omkring halfannan timma, hvarunder jag beständigt stått och betraktat det, då åter straxt efter kaffet, som blott om söndagen bestås på eftermiddagen, en kultje blåste upp, vi lyftade ankar och gingo till segels, och åter kommo ett litet stycke framåt nära under fyrbåken, som står på Konstantinopels murar nära inloppet till sundet. Allt under seglingen såg jag efter kaiken med det rusiga sällskapet, och så länge jag kunde se något blefvo de liggande orörliga på vattnet, förda kanske smått framåt af de små vågkrusorna dit de drefvo dem; så väl det stygga i de rusiga qvinnorna, som det vackra och retande hos den sköna flickan, ville mig länge ej ur sinnet. Vi hade nu för tredje gången i dag fällt ankar, och nu passerade oss åter kanske omkring 30 till 40 större fartyg, som med den friska aftonkåran från NO kommo ut från Konstantinopel, utom de säkert lika många som voro bakom oss och arbetade sig upp, och de ännu flere små fartyg af alla möjliga utseenden, som dels rodde, dels seglade af och an. Så kunde jag ännu i den klart nedgående solens eldröda aftonglans beskåda den kanske skönaste anblick i verlden. Kaptenen hade under hela dagen varit mycket otålig och gått omkring och mumlat "satan" för sig sjelf, och äfven jag, oaktadt allt det herrliga som ligger framför mig, börjar bli något otålig att komma i land.

Nov. 27.

Togo på oss litet och foro upp till Galata. Vädret var mulet och luften tjock, så att vi ej kunde rätt njuta af den så högt beprisade anblicken af Konstantinopels hamn och utsigten uppåt Bosforen. Voro hos åtskilliga ship chandlers och på Ryska kansliet. Det intryck Galata och Pera gjorde på mig var högst vidrigt: trånga, förskräckligt smutsiga gator, bildade af snuskiga trädkojor som tycktes luta till sitt fall, bland hvilka de här och der synliga större och vackrare husen togo sig ganska dåligt ut. Roligt var dock att se den starka rörelsen af alla möjliga sorters folk och nationer, och de ganska simpla Turkbodarna, mera liknande våra marknadsstånd än handelsbodar. Voro inne hos Hyrén, åto middag med honom på ett Tyskt värdshus, voro i en oupphörlig disput med honom och sade honom dugtigt sanning och ovett. För öfrigt släpade mest hela tiden omkring i ship chandler shops och hade mera tråkigt. Hyrén låddes vara sjuk och genomgå, kur under en Grekisk qvacksalvare, berömd för utomordentliga kurer i syfilis. Han hade nu legat trenne år här och glömt allt det ringa han hade lärt sig i orientalia; i dess ställe hade han här laggt sig på studium af vattenkuren och af bibeln, men isynnerhet af Johannis uppenbarelsebok, till hvilken han hade någon Engelsk kommentar. Han var galnare nu än förr och torde väl alldrig bli rätt som andra, utan att dock bli mer än andra.