Nov. 28.

Denna dag gick ungefär på samma sätt som gårdagen. Vi voro uppe i
Galata och Pera, suto hos ship chandlers och åto middag med Hyrén hos
Dattelbaum, och foro sedan i god tid på aftonen tillbaka om bord.

Nov. 29.

Foro upp på Stambols sidan, nära invid fyrtornet, der folket tog vatten; handlade här en ypperlig ekved af Turkarne och begåfvo oss sedan upp. Här var ojemförligt mycket snyggare och renare än i Galata, — allt tyst, blott oändligt mycket hundar, som lågo öfverallt omkring i knutarne. Rörelsen af folk var ganska ringa, dels emedan det ej var den egentliga handelsdelen af staden, dels emedan det ännu var nog tidigt på dagen. Här och der träffade vi några Turkar och Turkinnor och ofta utanför husen barn, som lekte och spelade med stenar. Vi gingo uppföre hela vägen tills vi kommo till sultan Ahmeds moské, som är byggd alldeles efter S:t Sofia. Vandrade sedan öfver den stora öppna plats, som ligger utanför densamma; der står en gammal fallande pelare af Justinianus med på ena sidan en Latinsk och på andra sidan en Grekisk inscription, vidare en stor välbehållen Egyptisk obelisk. Det förundrade mig utomordentligt att i en så trång stad, der allt är sammanpackadt och hoprördt finna ett så stort torg, vida betydligare än vårt handelstorg i Helsingfors. Sedan gingo vi förbi Sofia kyrkan. Hvad särdeles behagar mig vid dessa och andra moskéer är deras stora öppna med trän, isynnerhet cypresser, besådda gårdar. Vidare sågo vi Mahmuds graf, äfven med sin trädgård rundtorn. Allt här på Stambolssidan öfverhufvud behagade mig oändligen mer än på den andra. Turkarne voro hyggliga, de knappt sågo på oss då vi gingo förbi, än mindre att jag skulle hört något ondt uttryck emot oss, såsom man vanligen hör föregifvas. Äfven barnen voro stilla och beskedliga, och inga tjufpojkar syntes här, hvilka främlingen knappt i någon annan Europeisk stad lär kunna undgå. Men öfverallt såg jag blott usla hus af träd, som nästan alla tycktes luta till sitt förfall, och deremellan ofta ruiner kanske från äldsta tider, halfkullfallna murar och annat. Sedan vandrade vi ner till stranden och foro öfver till andra sidan, der vi åto middag i en Grekisk kaback. Dessa värdshus bestå här vanligen, liksom i Petersburg, af tvenne våningar; i den nedra är köket, der man ser maten koka i sina kärl och der man äfven kan spisa; den öfra våningen tyckes vara reserverad för mera aktade gäster, till hvilkas antal vi räknades. Här uppe voro tvenne sällskaper Greker, hvardera kanske af omkring 12 personer. Det ena satt vid ett bord och åt och drack vin, hade tvenne spelmän, en violin och en guitarre, hvilka filade på förskräckligt. Härtill instämde då och då sällskapet i starka skrålande sångehörer. Guitarrespelaren knäppte egentligen ej på strängarne, utan drog deröfver på en gång med hela handen, liksom Ryssarne på sin balalajka; men denna senare tyckes mig ändå ha nästan mera klang, ty af den Grekiska, som dessutom hade sensträngar, hördes intet ljud utan blott skräll. Violisten strök och gned äfven så att jag ej, åtminstone högst sällan, kunde höra ut någon melodie. Det hela tycktes mig ej ha det minsta musik i sig, utan vara blott skrål och skrän. Det andra sällskapet, som var något större, var i andra ändan af det stora rummet och roade sig med dans, likaledes vid musik af en violin och en guitarre, hvilka gnedos och skränade nästan ännu mera än hos det förra sällskapet. Spelmännen svettades dugtigt och så äfven dansarena. Dansen i sig sjelf var ganska vacker, med något tycke af vår menuett; men några, som tycktes gälla för stordansare, gjorde mångahanda underliga skutt och hjulningar, och ådagalade verkligen ofta en underbar vighet. Hos alla märkte man behag och värdighet och hos ingen den klumpighet och plumphet, som man så ofta finner hos oss, äfven bland bättre män. Sällskapet var blandadt af äldre och yngre, men alla dansade och alla voro glada och drucko flitigt vin, äfven gråhåriga gubbar. De flesta tycktes vara arbetare och sjömän. Vi suto, jemte 3 à 4 andra som voro placerade vid ett bord invid oss, emellan båda dessa Greksällskaper, och måste rätt ordentligt skrika för att kunna höra hvarandra. Allt var på det högsta intressant att se och betrakta, dock hade jag önskat musiken bättre.

Nov. 30.

Foro åter upp om morgonen med Pisani, "Lillpojkin", såsom vår kajutvakt kallade honom, till Stambolssidan och vandrade ungefär samma väg som gårdagen, förbi tvenne sultaners grafvar till slafmarknaden. Väktaren ville först ej släppa in oss, men för en piaster förde han oss omkring alltsammans. Platsen eller torget är rundtombyggdt af en rad hus, framför hvilka går ett galleri, dit dörrarne till rummen eller bodarne öppna sig. I dessa bodar sitta nu slafvarne eller ute i galleriet eller ock derunder, ty äfven der finnas rum. De sitta eller ligga utbredda på sina mattor, ej stort bättre än hundar eller andra djur, höljda i trasor. Vanligen skola de om sommaren vara så godt som nakna, men nu hade de väl för köldens skull fått några slarfvor på sig. Största delen bestod af qvinnor; de roade sig mycket åt Lillpojkin, talte till honom och skrattade. Ganska få karlar såg jag. Det hela gjorde på mig ett det mest vidriga intryck jag någonsin erfarit, och det var med största obehag och äckel jag vandrade genom dessa rader af svarta medmenniskor — hvilket jag verkligen tyckte mig ha svårt att kunna medge. I ett kaffehus på gården suto några Turkgubbar, drucko sitt kaffe, rökte sin nargil och voro troligen spekulanter. Men det var ännu något för bittida på dagen, så att vi ej sågo just något köpslageri. Men jag fann mig lycklig att åter snart komma derifrån bort. Derefter gingo vi genom Bazaren eller en del af den. Här var allt lif och rörelse och äkta orientaliskt. Kaptenen handlade åtskilligt, och det var högst roligt att se huru gubbarne skrattade åt den något näsvisa men qvicka Lillpojkin. Anblicken af Turkgubbarne, som suto med benen korslaggda under sig, rökte sin nargil och sysslade vid sitt arbete med den allvarsammaste min i verlden, var högst rolig. Så liknöjda och bekymmerslösa om verlden och de förbigående de än tycktes vara, så funnos dock många, isynnerhet Armenianer, hvilka dels på Italienska, dels på Turkiska ropade åt oss och frågade hvad vi behöfde eller önskade. I allmänhet förekommer mig alltid en stor marknads- och handelsplats, såsom den roligaste del af en stad och om någorstädes isynnerhet bazaren här, der jag såg nästan blott mina älskade Turkgubbar, sittande vid nästan hela orientens rikedomar. Dock syntes här äfven oändligen mycket af Engelska kolonialvaror af alla sorter, och i mina ögon togo de sig ej väl ut bland de brokiga och egendomliga orientalia. Sedermera gingo vi härifrån åter till andra sidan och drefvo der omkring till skymningen, då de kommo efter oss ifrån briggen.

Dec. 1.

Foro middagstiden i land på Stambolssidan, men nu på ett annat ställe än det vanliga. Här mötte oss en väktare, såsom vid alla andra portar och landningsställen, och frågade efter vår pratique billet. Den råkade nu vara glömd om bord och Turkgubben släppte oss på intet sätt upp, med mindre vi skickade båten tillbaka till briggen och läto hemta den. Gubben var något knottrig, men hygglig så snart han sett den hemtade billeten. Sedan gingo vi upp och kommo till Ahmeds moské, der vi på gården sågo soldater och mycket folk. Vi gingo dit in utan minsta hinder och kunde nu gissa att sultanen var i mosken och gjorde sin fredagsbön. Det erforo vi äfven genast derpå af en svart polisman, som talte Arabiska och med största artighet och välvilja svarade på allt hvad jag frågade, och visade oss den plats derifrån vi bäst skulle kunna se sultanen vid hans uttåg. Vi vandrade nu utan minsta hinder af soldater eller poliser öfver gården till andra sidan, der vi i skuggan af en stor lind kunde se öfver det hela. Närmast den dörr, hvarifrån sultanen skulle komma och som gick ut från ena sidan af den stora byggnaden samt tycktes vara senare tillbyggd, stod på ömse sidor en rad af unga män, hvilka tycktes utgöra någon sorts pagecorps eller lifvakt, enkelt klädda i blåa surtouter och röda mössor, beväpnade blott med dragna sablar. Längre ned i rad med dessa stod militär, först musiken, sedan soldaterna i en rad ända ner till andra porten af moskégården, som går ut åt stora torget. Emellan dessa båda rader fördes sultanens och de förnämsta embetsmännens hästar omkring i en krets. De voro vackra och smidiga, ej så stora och klumpiga som de Tyska, utan små och vid första påseendet utan någonting annat utmärkt än deras rede, sadel och schabrak, som voro rikt broderade med guld. Isynnerhet var sultanens egen häst vacker, alldeles hvit med guldstickadt schabrak och stigböglar af guld. På hufvudtrappan upp till moskén stod en stor skara folk, på den ena blott män, på den andra qvinnor, hvilka gåfvo en högst egen anblick med sina hvita slöjor öfver ansigtet. Vi hade något mer än en half timma haft tid att betrakta denna brokiga samling, då slutligen sultanens häst fördes upp i den enkom derföre uppförda förstugan, och en ceremonimästare uppställde den närmast derintill befintliga lifvakten man mot man, samt högsta militärpaschan kom och ordnade soldaterna. Kort derpå utkom sultanen ridande på sin hingst emellan de nu ordnade raderna, hvarvid musiken spelade upp en marsch, men för öfrigt just ingen ceremoni visades. Det samlade folket gaf ej något tecken, intet hurra eller annan vördnadsbetygelse. Sultanen, ensam af alla till häst, red långsamt fram steg för steg, följd i lika långsam marsch af militären och folket till fots. Sedan gick tåget på samma sätt genom de förnämsta gator till seraljen. Här var äfven på ömse sidor militär uppställd och på några ställen äfven musikcorpser, som stämde upp då sultanen nalkades. Men som gatorna, ehuru troligen de förnämsta i staden, voro smala, var trängseln stor. Vakter voro uppställda vid öppningen till hvarje tvärgata och öfverhufvud god ordning iakttagen i allt. Fjesk och springande tåltes ej och då vi några gånger började för mycket skynda, för att hinna hufvudpunkten af tåget, var genast någon officer tillhands som hyssjade åt oss och hejdade vår fart. Det hela var vackert och värdigt, utan prål och fjesk, men dock högtidligt. Sultanen sjelf är en ung man med särdeles milda drag, utan något markeradt Turkiskt eller österländskt i sitt ansigte, med något blek och sjuklig färg. Hans klädedrägt var utomordentligt enkel: en blå slängkappa med någorlunda rikt guldbroderad ståndkrage och en vanlig röd Turk- eller Grekmössa, lik den simplaste soldats. De kläder han bar under kappan kunde jag ej se, men jag tyckte det rar Europeisk drägt med vanliga långa byxor. Så är äfven militärens uniform högst enkel, surtouter för officerarne, jackor för soldaterna och röda mössor för alla embetsmän, tror jag, gemensamt samt utan någon turban. Men tydligt synes att Turkarne ännu ej hunnit vänja sig vid sina nya kläder; man kan ej just se något ömkligare än en Turkisk soldat i snäft åtsittande byxor och sin lilla tröja, som slår tusende bucklor på ryggen, utan skägg och utan turban, oftast med hasiga skor och slarfviga strumpor. Äfvenså tyckas ej heller officerarne ännu vara vana vid sin uniform, de se flata och tvungna ut, som en hund den man huggit svansen af. Med största hygglighet bemötte man oss och vi sluppo igenom till och med der Turkarne ej kommo fram. Det hela behagade mig och oss båda särdeles. Sedermera besågo vi det nya, under byggnad varande Ryska palatset, som obestridligt blir den praktfullaste byggnad i hela Konstantinopel, och är byggdt på en plats som öfverskådar allt. En utomordentligt rolig och glad ung Grek förde oss här omkring, hvars harmlösa och barnsliga glädje jag aldrig sett maken till.

Dec. 2.

Voro åter uppe i staden och träffade hos Pisani trenne andra Finska kaptener, som ankommit från Odessa. Desse voro: Hillström, förande Hesperus från Gamla karleby, Nylund förande John Bull, sjelf liknande något en John Bull, och Blanksvärd, förande briggen Victoria. Vi åto alla 5 Finnar tillsammans hos Dattelbaum, den sjette, Hyrén, orkade ej ut för sjukdom. Derefter begåfvo vi oss alla, så när som på Blanksvärd, om bord, först på en liten stund till John Bull, sedan till Hesperus, der vi blefvo sittande, spelte trädkarl och drucko toddy, blandadt med vin och champagne. Detta var säkert sista gången på lång tid jag kommer att vara i så stort sällskap Finnar. Härvid hade jag vid färden det nöjet att se det nya palatset Dulma Baghtje, som tycktes mig vara det vackraste af alla härvarande Turkiska.