Febr. 14.

På förmiddagen kom Murad effendi, hvars Europeiska namn (tror jag) är Anfossy, till mig med en skräddare, som tog mina sista Europeiska kläder, en surtout och ett par byxor af svart kläde, för att deraf göra mig en Turkisk damir. Det måttades och prutades mycket. Närmare middagen gick jag till kansliet och satt en stund der med Köhler. Sedan gingo vi båda ut och gjorde en liten tur, hvarefter vi begåfvo oss till honom i hans nätta och vackra hus och blefvo der sittande ända till 'asr. Han gick på kansliet och jag hem och mot aftonen åter till Murad effendi. Hos Köhler hade jag sett en vacker samling snäckor från Röda hafvet och koraller, hvilka han här under en längre tid samlat. Jag har ingen trefnad hemma och i allmänhet mera tråkigt.

Febr. 15.

Gick ut på morgonen och gjorde en lång tur i staden, kom ut genom en port och besteg en höjd, derifrån jag såg något så när öfver staden och fick litet begrepp om dess läge. Sökte sedan Murad effendi, men träffade honom ej. Satt hemma för öfrigt hela dagen och läste smått. Det är öfverhufvud ett tråkigt lif.

Febr. 16.

Gick om morgonen ut och företog mig en lång vandring blott med min compass. Vandrade så godt sig göra lät på de krokiga och vinkliga gatorna rakt i SO och kom riktigt till kastellet, men gick ej dit upp, utan genom en stadsport ut på en begrafningsplats, der (emedan det var fredag i dag) mycket folk var samladt, som skrek och gret &c. på grafvarne. Derifrån steg jag upp på de kringliggande bergen, hvilka dock ej bestå af klippor och stenar, utan af sand blandad med löstliggande mindre och större stenar, och så lös att den gerna ramlar. Jag gick på spetsen af dessa höjder, der en liten smal gångstig var trampad af fotgängare, och hade en härlig utsigt öfver den underliggande ruinfulla och till förfall lutande staden, begränsad i NV af vackra gröna fält och trädanläggningar samt Nilen med sina båtar, längre bort af Afrikanska sandfält, på hvilka högst reste sig de trenne pyramiderna, och längst bort sandhöjder, liknande dem jag stod på. Åt NO låg öknen, så långt ögat kunde nå, under mig åt öster sandhöjder och sanddalar, i en af hvilka närmast mig syntes nästan en liten stad af gamla kungars grafvar, uppförda i form af moskéer. Jag satt en stund på den största höjd jag kunde komma upp till, fröjdade mig öfver utsigten och betraktade med min kompass direktionerna af staden, som jag tänkt mig större än den nu förekom mig. Jag vandrade sedan ner och kom riktigt tillbaka genom staden, allt med min kompass, på annan väg än jag stigit upp, förbi stora moskéer, ur hvilka folket just kom från middagsbönen. Jag gick sedan till Köhler, satt hos honom en stund, återvände hem något före 'asr, och fick kort derpå besök af shekhen i Darb el gineneh, som jag i dag träffat på gatan och inviterat att komma till mig. Han satt en stund och pratade, men förekommer mig högst usel, villig att för en bakhshish sälja sitt skägg och allt annat. Jag blef kort derpå efterskickad af Murad effendi, hos hvilken jag tillbragte hela aftonen under prat vid vårt thé.

Febr. 17.

Gick om morgonen till Murad effendi, som just var sysselsatt med en man, hvilken skulle göra åt honom något arbete. Han krånglade mycket med honom, visade, förklarade och ritade för honom, samt accorderade om priset; det var högst roligt att se huru väl han förstod att ställa sig med honom. Sedan följdes vi åt ut, vandrade mycket omkring i Khan elkhalili, och i trakten af Elazhar handlade vi 2 muslinshawlar till turban för 26 piaster. Sedan gingo vi genom Judarnes qvarter, som var trängre och smutsigare än något annat jag ännu sett här, och veko der upp hos föreståndaren för ett silfvertrådsspinneri. Han var en Arab af omkring 40 till 50 år, med ett vackert grått skägg och en särdeles välvillig, mild karaktär, dertill pratsam och hjertlig. Vi talade med honom om någon man, som skulle gå hos mig och lära mig språket &c. Han sade sig känna en sådan och beställde oss om aftonen till ett café i hans granskap. Derefter gingo vi hem och jag blef hemmasittande ända till maghrib, då jag åter gick och hemtade Murad ut till vår bestämda mötesplats. På cafét träffade vi vår Sejid Mohammad i ett litet sällskap, bland andra äfven den sherif, som han ämnat till min lärare. Han pratade med honom om saken jemte Murad först i tysthet och sedan den tycktes liksom afgjord, kom sherifen, satte sig bredvid mig och började med de vanliga Arabiska complimenterna, såsom salamat tajibon &c. Vi pratade om allehanda och kommo väl öfverens. Man tog mig för moslim, ty Murad hade gifvit mig ut för en sådan, hemma ifrån Circassien. Hans namn var 'Abd el khalik; i morgon skulle jag skicka en karl att hemta honom middagstiden hem till mig. Vi suto en stund här på cafét, drucko en hvar 2 koppar kaffe, som Sejid Mohammad betalte oaktadt vi puttrade emot, och gingo sedan till ett annat café, i hopp att få höra en motahaddit. Men han hade ej infunnit sig i afton. Tiden tillbragtes sålunda blott med prat, nästan två hela timmar. Det är högst roligt att höra Arabernas vanliga complimenter, de bilda nästan ett språk för sig, som är svårt, men oundgängligen nödvändigt att lära. Hufvudsaken här, som i allt, är Allah, utrop till honom och böner till honom. Ofta när samtalet stannade af, ropade man åt Murad och mig: anastinna, d.v.s. du har hedrat oss, hvarpå man svarar: allah barak sik, eller: anastinna inte, eller något dylikt. Ofta komma de äfven närmare, sätta sig bredvid en och börja med det vanliga tajibin, hvarefter det går oupphörligen: kef kefek och alham do lillah &c. Jag blef slutligen dock något trött, isynnerhet i mina knän, då jag oupphörligen sutit hela aftonen på de höga trädsofforna mastabeh. Vi kommo något sent hem och jag gick genast till sängs.

Febr. 18.

Var om morgonen som hastigast hos Murad, gick snart hem för att vänta på Abdelkhalik, som dock ej kom förän någon timma efter middagen, men blef sittande här ända till nära maghrib. Vi pratade om ett och annat, han var glad, roade sig åt minsta småsak, såsom alla hans landsmän, och hade samma enkla, barnsligt oskyldiga karaktär man här finner öfverallt. Jag ämnade skrifva upp till pappers det jag skulle lära mig af här brukliga complimenter, men det ville han ej, sägande att det vore bättre lära sig dem utantills. Om priset ville han ej höra talas; han ville komma alla dagar till mig för intet, ty han vore min vän och vänskap passade ej tillsammans med pengar. Men det är blott ett vanligt talesätt och ej mycket att rätta sig efter. Han tog mig på allvare för moslim, och skulle skaffa mig en handskrifven Koran, ty den tryckta jag hade var battal. Så var äfven mitt qvarter ibland Kufsar och Nosara, han ville skaffa mig ett annat i sitt granskap. För öfrigt tyckes han ej vara särdeles bevandrad i sitt språks litteratur, men det är ock detsamma för mig. Sedan han gått kom Murad som hastigast till mig, men var litet opasslig och tråkig samt gick snart bort. Sedan jag således ensam haft ledsamt hemma, gick jag ut till Murad, som lagt sig till sängs och var tråkig. Jag lemnade honom derföre snart och gick hem.