Febr. 19.

Gick om morgonen till Bokti, dit nu mina pengar ändtligen hade kommit från Alexandria. Jag tog en del och deponerade det öfriga hos honom. Gjorde små uppköp, tyg till koftan och tobak &c. På eftermiddagen kom Abdolkhalik och satt hos mig. I dag föll talet på medicin, han frågade om allehanda sjukdomars grund och anledning, jag försökte förklara det för honom, så godt jag sjelf förstod, och smorde ihop än det ena, än det andra. Slutligen kom han fram med den här så vanliga frågan om bot mot incapacitet och lyssnade, som det tycktes, med särdeles uppmärksamhet och intresse till hvad jag sade. Vi åto vårt aftonmål tillsammans, drucko kaffe, hvaraf han tyckes vara en stor vän och rökte; gingo sedan ut tillsammans, passerade det café, der jag först gjort hans bekantskap, och träffade der hans bror och Sejid Mohammad, med hvilka vi en stund pratade. De gingo hem, men Abdolkhalik och jag gingo till ett annat café, der vi hörde Kairos förnämsta sagoberättare shekh Isma'in. Han hörde till klassen Zahirijeh, var en gammal ärevördig gubbe med alldeles grått eller hellre hvitt skägg, och berättade med stor värdighet, smak och liflighet. Jag förstod dock ej mycket af hans berättelse, i anseende till min ovana att höra detta hans språk och emedan jag satt något långt ifrån honom. Hans auditorium var temmeligen talrikt och uppförde sig i allmänhet med stor anständighet och hygglighet, utan all sorts oväsende, blott emellanåt sakta sägande i anledning af berättarens ord eller föredrag något beröm åt honom eller åt sin granne. Platsen för församlingen, såväl som för föredragaren sjelf, var en öppen gata, dock nu täckt med några skynken, troligen på det vinden ej skulle släcka ut lamporna, som der voro upphängda. Vi suto en del på en mastabeh, som gick längs ena väggen, en del på serirer uppställda längs andra väggen. Vi drucko kaffe och sherbet samt betalte hvarje kopp af det ena som det andra med 5 fadda; åt gubben gaf hvar och en äfven 5 fadda. Jag gaf honom dock en piaster och fick derföre mycket bannor af Abdolkhalik, som sade att det var emot kanon och således ej passade sig. Derifrån gingo vi vidare till ett annat café på hemvägen, der en sångare fanns som samlat omkring sig ett stort auditorium, dels på den här något bredare gatan, dels på mastabeh, som gick längs väggen af de nu tillslutna bodarne. Han föredrog sin sång med den vanliga messande och tremulerande tonen, så att några takter utgjorde en sats och han sedan pauserade längre eller kortare efter eget godtycke. Genast efter det han tystnat, hörde man från hela auditorium ett utrop af ah, än längre, än kortare utdraget, allteftersom sångsatsen tycktes behaga; men utropet hördes alltid, åtminstone ett kortare från en del af församlingen, och det tycktes svara emot våra applaudissements, samt anses lika nödvändigt som de senare hos oss. Jag hade svårt att få rätt reda på sångarens melodi, i anseende till det långsläpande och dallrande sätt hvarpå den föredrogs. Jag hade i afton en shawl lindad om min tarbosh, till likhet med en effendis turban, och passerade derföre på allvar (såsom äfven Abdolkhalik tror) för en sannskyldig rättrogen moslim. Vi kommo ej hem förän kanske omkring kl. 11, hvilket för mig var förfärligt sent, så att jag kände mig ganska trött, dels af den långa tiden, dels isynnerhet derföre att jag hela aftonen sutit på de höga sofforna med underslagna ben. Kaffe hade jag äfven i dag druckit för mycket, så att jag gick med stort nöje till sängs.

Febr. 20.

Uträttade just ingenting; satt hemma mest hela dagen och dels skref bref hem, dels väntade Abdolkhalik, som ej kom. Om aftonen afskedade jag min tjenare, utan synnerligt krångel från hans sida.

Febr. 21.

Satt hela dagen hemma och skref mina bref färdiga. I dag kom Abdolkhalik bittida vid middagstiden och satt närmare maghrib; derunder kom äfven Murad hit och satt en stund.

Febr. 22.

Förde mitt bref adresseradt till Tantavi och innehållande ett till Bonsdorff, ett till min mor och min bror samt ännu ett till Karl Lundahl; jag förseglade det på kansliet och lemnade det åt Amin Agha. Köhler träffade jag ej. Om aftonen drack thé hos Murad effendi, lefde för öfrigt hela dagen på torr mat och kaffe. På eftermiddagen satt Abdolkhalik hos mig och hade hemtat med sig tvenne munstycken och en heggab, på hvilka vi handlade litet, utan att komma till något resultat. Hans heggab ville jag väl hafva, men kunde på intet sätt förmå honom att bestämma något pris, utan tiden gick förbi under det vi å begge sidor uppfordrade hvarandra att säga först, samt då och då upprepade det här vanliga: valla khodoh belash.

Febr. 23.

Gjorde en liten tur i Moski, utan att uträtta någonting; återvände och satt hemma för öfrigt hela dagen. Närmare 'asr kom efter vanligheten Abdolkhalik och satt närmare maghrib. Det är icke utan att han, såsom alla egentliga lärare, är mig något tråkig.