April 11.
Satt hemma ända till 'asr, besökt blott på en kort stund af shekh Ibrahim; skref på brefvet till Geitlin. Det var en ful, ruskig, något kall dag, och jag hade litet tråkigt. Före maghrib gjorde jag en liten promenad till Moski, men blef hemma hela aftonen och var besvärad af diarrhé, förorsakad af ett litet stycke Roob erravind som jag intagit; den gaf mig äfven under natten ingen ro.
April 12.
Satt hemma hela dagen och skref färdigt brefvet till Geitlin. Närmare maghrib kom Davod till mig, men jag hade ingen lust att blåsa. Om aftonen satt jag med Sha'aravi och Ibrahim vid Abdolkhaliks bod ända till kl. 3.
April 13.
Förde brefvet till Köhler på kansliet, och gick derefter upp till Timofejef som hastigast. Gjorde en liten tur mot qvällen, men som vädret var kallt och ruskigt, blef jag ej länge ute. Pratade en stund med Abdolkhaliks bror och shekh Ibrahim.
(Bref till prof. Geitlin, dateradt Kairo den 13 april 1844.)
Det är just ingen rolig tid jag har att skrifva om, blott min lärospån och skoltid i Egyptens hufvudstad, då du troligen förmodar mig vandra bland det gamla Egyptens månghundraåriga tempel eller trampa Faraoners stoft i grafvar, huggna i hälleberget. Men den så väl planerade resan till öfra Egypten, hvilken jag tänkte företaga hufvudsakligen för att rikta vårt anatomiska kabinett med skeletter af Egyptens djur, och om hvilken jag i bref af den 22 februari underrättade Bonsdorff, har åtminstone tills vidare krupit i skrinet. Min tillämnade reskamrat, en viss antiqvar och naturalist Anfossy, här vanligen känd under namnet Murad Effendi, drog nemligen ut på tiden från ena veckan till den andra och blef aldrig färdig; det led in på mars månad, då vår generalkonsul Hr Kraemer återvände från en resa, som han under vintermånaderna gjort upp till öfra Egypten, och afrådde mig ifrån att numera för den börjande hettan företaga färden. Murad Effendi började äfven uppgifva sin föresats att resa och sade sig nödgas bege sig till Syrien. Jag beslöt således, äfven på läkaren Prunners och andras inrådan, att för närvarande slå denna resa ur hågen, ehuru Kraemers entusiasmerade berättelser om alla de under, han der sett, kommo mig att känna grämelse och förtret öfver den tillintetgjorda färden, äfvensom isynnerhet öfver det förhastade bref till Bonsdorff, hvari jag bad honom sända mig mynt till uppköpande af djur. Men härom senare. Jag vill först i korthet redogöra för den tid af tvenne månader, som jag tillbragt här. Såsom jag i mitt sista bref af den 20 januari från Alexandria [Detta bref hann aldrig sin bestämmelseort, utan förkom på vägen. Utg. anm.] underrättade dig, anlade jag vid min afresa derifrån orientalisk drägt; men af flathet och på några Européers inrådan hade jag ej lindat turban om min tarbosh. Detta har sedan ofta förargat mig. Väl anlägger jag den nu här då och då om aftnarne, men bär den ännu ej för beständigt; dock såsom jag hoppas skall jag snart ata'ammam, för att ej mera aflinda shawlen från mitt hufvud. Färden på Nilen, Egyptens enda men outtömliga rikedomskälla, var oändligt härlig och rolig, ej allenast för sjelfva det egna i landet och luften, utan äfven för det roliga folket om bord på vår lilla bark eller speljakt, på hvilken jag för min räkning hyrt kajutan, kallad mak'ad. Besättningen bestod af 8 man och passagerarne voro ungefär lika många. Jag tillbragte största delen af dagen och aftonen med dem, sittande på kajuttaket bredvid styrmannen, lyssnande och deltagande i deras samtal på deras härliga fasiha språk. Folket här har öfverhufvud, äfven de sämste, ett eget naturligt, men högst vältaligt sätt att berätta och föredra en sak, med en ton och accent i deras tal litet liknande våra äkta Finska bönders, ehuru oftast något lifligare. Mig var det det största nöje att i de härliga mån- och stjernklara nätterna sitta ibland dem, låta dem stoppa sina pipor från min tobakspung, röka och dricka kaffe med dem och höra på deras prat, ehuru deras språk och egna folkdialekt var mig då mycket svårare att förstå än numera. Resan räckte en hel vecka; men tiden förekom mig ej alls lång, gick ej heller utan gagn och nytta förbi, emedan jag hade det yppersta tillfälle till öfning i språket. Blott några Turkar, som voro bland passagerarnes antal, besvärade mig något med sin påhängsenhet och jag hade all möda att hålla dem på afstånd. Anländ slutligen till Kairo, tog jag in i en vekaleh, på hvilken jag fått adress af min gamle gode muezzin hagi Mohammad i Alexandria. Här bodde jag omkring 5 dagar, betjent med största välvillighet af tvenne bavaber, som höllo mig för en rättrogen moslim, kokade och drucko jemte mig mitt kaffe alla morgnar, aftnar och andra stunder på dagen. Min afsigt var dock ej att stanna länge der. I rummet der jag bodde funnos inga fönster, utan blott så kalladt darbezzineh eller trädgallerverk, genom hvilket damm, stoft och foglar flögo ut och in. Jag anmälde mig genast hos vår konsulsagent härstädes Hr Bokti, en Levantinare, född i Gizeh, här i granskapet; blef af honom på det välvilligaste emottagen och af hans janitschar, en gammal hjerttrogen Arnaut Amin Agha, beledsagad till Tantawis bror och några andra, till hvilka jag från honom hade bref, samt vidare omkring i staden för att söka mig ett hus. Jag stannade slutligen vid ett qvarter, bestående af en stor orientalisk ka'ah och några andra små lägenheter, som kök &c. Den fullkomligen Arabiska smaken i detta qvarters inredning intog mig för det. Det var beläget i Kopternas qvarter i Asbukijeh och der bo utom mig äfven 4 Fransoser. Det var färdigt möbleradt, så att jag ej hade besvär med anskaffandet af husgeråd. Dock upptogs den första veckan nästan hel och hållen med ordnandet af mitt hus, allehanda uppköp af nödig provision och anskaffandet af en tjenare. Jag kom slutligen i ordning och började tänka på anskaffandet af en lärare samt att göra bekantskaper. Jag gjorde sådana med lätthet bland här boende Européer, såsom läkaren Prunner, hvilken under fälttåget Hegaz tjenstgjort vid Egyptiska armén, färdats och vistats ibland Vahabiterne och för öfrigt är en högst älskvärd, insigtsfull man. Vidare med en annan Tysk Palme, som gjort en färd i Abyssinien och publicerat en beskrifning derom. Vidare med Hr Wrede, en Hannovrare, nyligen hit återvänd från sin resa i Jemen, der han samlat Himjaritiska inscriptioner. Han, såväl som Palme, har lärt sig Arabiskan blott genom praktik, de kunna för öfrigt hvarken läsa eller skrifva språket och känna föga eller intet af dess litteratur. Den senare är hitkommen för omkring 10 år sedan såsom spritfabrikant, har sedan vistats här med allehanda göromål, färdats med resande såsom tolk och säges vara en äfventyrare. Men jag var ej hitkommen för att lefva bland Européer och göra bekantskaper bland dem, såsom jag ej heller önskade det. Jag tänkte således blott på att få sådana bland Araberne. Hittills hade jag blott haft att göra med schekher öfver stadsqvarter, tjenare och handelsmän, med hvilka affärer fört mig tillsammans. Deras bekantskap, till hvilka Tantawi rekommenderat mig, convenerade mig ej ännu; emedan de bodde midt i staden, invid den heliga och stora moskén Azhar, samt jag ännu utan turban och med min ringa öfning i språket ej ville uppträda ibland Masrs 'Olama. Jag skaffade mig således på annan väg några andra bekantskaper, sade åt dem att jag behöfde en lärare i språket och fick på deras rekommendation en 'Attar Abdolkhalik, som alla dagar kom till mig omkring 'asr och blef sittande till maghrib, hvarefter vi oftast gjorde ett litet mål tillsammans och sedan gingo ut i cafén och hörde någon Muhaddit eller sångare. Han var väl ingen lärd eller i Arabiska litteraturen väl bevandrad man, men för mitt behof af öfning i talspråket en tillräckligt god lärare. Härunder uppsteg hos mig tanken på en färd till öfra Egypten. Den borttog mycken tid för mig, emedan jag länge vacklade än hit, än dit, förän jag rätt kunde besluta mig dertill. Då jag slutligen deciderat mig och 'Abdolkhalik hörde mitt beslut, blef han plötsligen borta, jag vet ej af hvilken orsak. Kanske tänkte han mig vara en rik frikostig Amir från Mamons och Raschids tider och att jag skulle ösa skatter på honom samt göra honom i hast till en rik man; kanske ansåg han ej löna mödan att för de 10 dagar, jag ännu tänkte dröja här före min afresa, gå hos mig och prata Arabiska; kanske fattade han misstankar om renheten af min Islam (ty jag passerade alltid för honom och hans vänner för en moslim), då jag tänkte göra en lång resa blott för att se gamla, fördömda Faraoners verk: nog af, han blef borta. Jag kände redan för väl folkets karakter för att söka upp honom och visa mig särdeles angelägen. Också upptog tanken på och förberedelserna för min tillämnade resa nästan hela min tid och mitt sinne. Jag har dessutom gjort bekantskap med den ende här befintlige damasquineur Ustad Mahmod, en högst treflig, välvillig man, med ett outtömligt förråd af historier och sagor samt mycken qvickhet. Hos honom tillbragte jag ofta mina aftnar på det roligaste sätt, åt qvällsvard hos honom och en i samma hus boende slägtinge, eller de hos mig, allt välförståendes utan knif och gaffel, hvilka don jag ej vidrört sedan jag kommit hit. Nu kom vår generalkonsul Kraemer hem från sin resa till öfra Egypten, på hvilken han tillbragt ungefär tvenne månader, samt med honom en ung man Timofejef, som under den tid jag freqventerade orientaliska institutet i Petersburg var elev der. De afrådde mig båda ifrån att nu företaga resan dit och jag lyssnade så mycket hellre till deras råd, som min tillämnade reskamrat Anfossy ej blef färdig och det blifvit mig för dyrt att göra resan ensam. Så hade nu denna tid af halfannan månad gått, väl ej förlorad, men dock utan att medföra så stort gagn som jag trott. Jag kom hit alldeles främmande samt, hvad värre var, osäker och obeslutsam huru jag skulle uppträda, antingen som moslim eller kristen. Hörde så på råd från höger och venster, för att ej bli narrad eller uppdragen; men har nu funnit att jag gjort klokast, om jag blott följt egna funderingar. Denna tid har kostat mig mer än behöfligt varit, utan att dock gagna så mycket som den kunnat gagna mig, om jag förut kännt förhållandena lika väl som nu. Jag har dock med krångel i bazarerna och genom det folk jag kommit i kontakt med, fått öfning i folkspråket, så att jag numera väl kan göra mig förstådd af dem, under det jag af schekher och mera bildade får beröm, med det vanliga lisanek fasih. Dock ser jag för hvarje dag allt bättre och bättre, huru mycket mig ännu fattas och huru svår Arabiskan verkligen är. Du vet sjelf och känner bättre än jag (Inte akhbar minni) svårigheterna i sjelfva språket; här har jag lärt mig hvad svårare är, nemligen en viss fraseologi, isynnerhet vanliga komplimenter och artigheter, som äro alldeles oundgängligen nödvändiga att känna. Det är af sådana man genast igenkänner en fremling. För öfrigt bör i allt visa sig en viss egen orientalisk karakter, i att gå, stå och sitta. Man igenkänner genast en Europé t.ex. på hans gång, han må för öfrigt vara aldrig så väl utklädd, om han ej tillegnat sig orientalernas långsamma, afmätta och gravitetiska steg. Orientalen, isynnerhet Turken, går mycket makligt, utan att titta omkring sig hit eller dit, Araben skyndar vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträtta, men den lärde och fromme moslim rör sig alltid afmätt, med en viss värdighet, läsande oupphörligen, isynnerhet vid utgåendet ur sitt hus, böner och till otal upprepande bis millah, antingen ensamt eller tilläggande errahmani rahim; i allmänhet alltid mumlande något för sig sjelf och, i fall det är annat än böner, ofta smått gestikulerande med sina händer. I helsning och komplimenter följes isynnerhet en viss tabulatur. Så ger en moslim här t.ex. aldrig helsningen salam aleikom åt en, som han vet eller tror ej vara moslim; helt nyligen hörde jag en schekh allvarligen bannas på en handelsman, för det han vid uppstigandet till mig gaf selam åt en oss mötande Armenier. Härmed var man ej så noga i Alexandria, ty jag fick och gaf alltid selam, ehuru klädd i min fnuttiga Tyska paletå. Men här har jag ofta ej fått denna helsning, troligen mest för den felande turbanen. Den första frågan efter helsningen är vanligen tajibin och genast derpå, utan att afvakta något svar, esh halkom och kef kefek. Härpå svaras allah jebarik fik eller alhamdo lillah och frågas genast igen af den helsade samma frågor; härunder slår man flata händerna tillsammans, kysser sin egen hand och för den derefter till hjertat eller pannan. Nu upprepas ånyo samma frågor af tajibin &c., men brukligare är uttrycket vahashtinna, hvarpå svaras allah la johash minnik; sedan säges salamat, svar: allah jesallimek, sedan anastinna, svar: alla iaansek. Hvarje stund samtalet stannar litet af, upprepas ofta samma frågor och svar igen, eller andra af ungefär samma mening. För öfrigt vid allt hvad man gör och företager säges bis millah; när t.ex. en handelsman tager alnstickan för att mäta det tyg hvarpå han kanske skinnar köparen, när man tänder ett ljus, när man träder in i huset, säger man a'szo billahi min essheitani ragim, eller annat dylikt. I allmänhet finnes ingenting som kan göras utan att yttra något om allah, eller om ennebi, deras fromt, nästan som en afgud dyrkade profet, vid uttalandet af hvars namn du alltid måste be Herren välsigna honom, med allahomma salli 'aleih, eller något dylikt. Råkar du i träta med någon om priset på någonting, vare sig hvad som helst, och du förifrar dig, såsom folket här alltid gör, säges dig salli 'annebi (salli 'alannebi), då alla kringstående genast upprepa allahomma salli 'aleih, och sinnena lugna sig för en stund. Om man är i sällskap eller ensam utropar man ofta astaghfir allahi l'adsim, ungefar såsom man hos oss emellanåt drar en djup suck, eller säger man jarabb, allah eller något dylikt. Men detta är ringa. Jag känner ännu föga af alla dessa komplimenter; de äro otaliga och skulle säkert upptaga digra volymer, om man ville samla dem alla. De äro dock här oundgängligen nödvändiga och jag måste efter förmåga söka att tillegna mig dem. I början t.ex. när jag blef förföljd af tiggare och svarade att jag ej hade småpengar, eller något dylikt hos oss brukligt, kunde jag aldrig bli af med dem; de följde mig långa vägar och plågade mig förfärligt. Sedan har jag lärt mig att svara dem: alla jaghnik, eller allah jarzok eller något dylikt, och långt ifrån att bli förföljd af dem vidare, får jag af mången höra någon kort bön. Här måste i allmänhet allt gå efter det gamla bruket och fi kulli she fih kanon; den som ej känner denna kanon, han blir ej allenast bedragen och uppdragen förfärligt, utan äfven utskrattad och begabbad af den, som bedragit och vunnit på honom. Ger du t.ex. åt en åsnedrifvare (isvotschikarne här) 5 eller 10 fadda för mycket, fordrar han säkert mera; men ger du honom efter kanon, huru ringa det än må vara, kysser han pengarne och säger barakat varsen, hvilket han aldrig säger om han fått förmycket. Då skrattar han åt dig på ryggen och berättar för sina kolleger, huru han dragit upp en reshim. Känner du åter kanon, så får du heta geda, till min stora förundran alldeles likbetydande med det Ryska molodjets, en rask beslutsam man, med presence d'esprit samt alla möjliga nyanceringar af manlighet och fintlighet, precist som det Ryska ordet. Tages man dessutom för en icke moslim, gör sig folket här en ära af att skinna oss; det är löjligt att se huru rika Engelsmän och Fransoser bli lurade på alla håll, af betjenter, dragomän och alla andra. Häraf kan du dömma huru svårt det är att först inrätta sig här. Dertill är folkets karaktär och lynne alldeles eget, oändligen svårt att fatta och förstå. Man måste gå deras gång, aldrig skynda eller brådska i något, ty assabro tajib eller gamilon, man måste prata med dem länge och tala räson; ty ett förnuftigt ord med någon strof om allah höra de alltid på och lyssna till. När man går i bodarne för att köpa något betydligare, måste man sätta sig upp, röka en pipa, dricka en kopp kaffe, derpå börja handeln och prutningen, samt sedan läsa fatheh tillsammans med köpmannen. När man antar en tjenare, läser man äfven fatheh med honom och hans förhållande till dig är sedan oftast blott såsom en vän i ditt hus, men ofta och i flera fall mycket ödmjukare och tjenaraktigare än hos oss. Att afgöra och bestämma priset med någon, vare sig på en vara eller tjenst eller hvad annat som helst, är svårt, ofta omöjligt; man upprepar på ömse sidor kol eller kallim inte akhbar och sedan börjar man åter räsonnera, utlägga och bevisa att den andre bör känna priset bättre. Härunder upprepar som oftast den säljande valla belash eller inta ragil tajib in sha allah och dylikt. Då slutligen någondera parten sagt en summa, ventileras ännu mycket derom, tills slutligen handeln afgöres eller helt och hållet uppgifves af den uttråkade köparen, såsom ofta händt mig. Tålamod behöfs här mer än allt annat och någon här tillbragt tid måste göra hvar och en till en Job. Med allt detta ser man folket här alltid lätt och snart förifra sig, skrika och gråta harmtårar öfver den obetydligaste sak. Då må den främmande ej bli rädd och fälla tonen, utan skrika ännu dubbelt högre och regera med händer och fötter, men dock med ett visst lugn och värdighet, så vinner han lätt öfver folkets skrik, om han har rätt och talar ett förnuftigt ord om allah eller så. Man kommer mycket lätt till rätta med dem, om man går deras väg och känner dem rätt, men i annat fall, om man vill tvinga dem in på sina åsigter och ej uppfattat deras lynne, kommer man ingen vart. Jag har, under det jag gjort dessa observationer på lifvet och folket, ofta blifvit utledsen öfver deras opålitlighet i löften, deras eviga bukra in sha allah och keman shoajeh och deras ofta obegripliga lättsinnighet, vid sidan af deras gravitet och allvar. Jag bodde dessutom i ett qvarter af blott kristna, aflägset från de egentliga äkta Araberna; mina Arabiska vänner kallade det akhir eddynja och mahall-i fesad vaniges. Men ej allenast qvarteret förtjente detta namn, äfven det hus hvari jag bodde och de Fransoser, som bodde der jemte mig. Det var på sätt och vis heram för en rättrogen moslim att besöka mig här, och äfven jag sjelf hade blifvit utledsen, såväl på stället, som på dyrheten af min hyra och mitt lif här. Jag beslöt således decisivt såsom jag redan längesen tänkt, att flytta bort och rådgjorde med min goda vän Ustad Mahmod. Han erbjöd mig sitt hus att bo uti, skulle inreda åt mig ett rum och jag skulle äta och lefva hos honom, såsom en medlem af hans familj. För mig kunde naturligtvis ingenting vara önskligare, jag omfattade denna plan samt hans anbud med största begärlighet, och var redan färdig att flytta dit, men gick först till vår konsuls-agent Hr Bokti, för att taga ut något af mina hos honom deponerade pengar och underrätta honom om min föresats att flytta. Han sade då att det var rent af omöjligt, att han i detta fall ej kunde lofva mig något skydd och något försvar såsom Rysk undersåte. Ehuru jag hoppas åtminstone här aldrig komma att behöfva det, ville jag dock ej göra emot den gamle gubbens önskan och uppgaf min plan, ehuru oändligen påkostande det var. Visserligen skulle det ha varit en hittills i mannaminne oerhörd sak, att en nosrani, en kristen hund, trängt in i en Arabisk familj, bestående af tvenne män, två qvinnor och en snart giftvuxen dotter samt andra barn. Det är sannt de ansågo mig, såsom jag tror, för en rättrogen moslim, men också i detta fall skulle det varit ovanligt. Jag skulle i alla fall vågat kuppen, om den gamle Bokti ej så bestämdt varit deremot. Jag nödgades sålunda till min stora förargelse uppge den några dagar med så stort nöje hyllade planen. Dessa dagar var hitkommen en ung Rysse från universitetet i Kasan, som färdats länge i Persien och nu anländt hit för att på omkring 2 månader undersöka Arabiska dialekten här, ehuru han ännu känner föga Arabiska och nästan alls icke kan göra sig förstådd eller sjelf förstår språket i Kairo. Han tog ett ledigt qvarter i samma hus, som jag bebodde; jag tillbragte några dagar hos honom, sedan jag uppgifvit mitt rum och sprang omkring för att söka mig ett nytt. Efter krångel och språng och oändligt tråk, tog jag qvarter i en stor vekaleh, väl till största delen bebodd af Greker, men i den flygel jag bebor nästan tom och bebodd utom mig blott af en gammal hjertlig Turkisk skräddare. Det är beläget i en af de mest trafikerande trakter af staden, kallad Gemelijeh, nära till den största bazaren Khan elkhalili och icke långt från den största moskén Azhar. Jag hade nu bestyr med att skaffa dit de nödigaste möbler, ty i rummen, som äro 2 jemte ett kök, fanns ej annat än toma väggarne och den ungefär 3 tum höga uppmurade mertebeh längs en af dem. Denna mertebeh, belagd med bolster och dynor, öfverdragna med kattun, utgör den här vanliga divanen. Dessa dynor måste jag således anskaffa, jemte halm-mattor på golfvet. Ty vid inträdandet i det större rummet ifrån köket är här, såsom i nästan alla rum, golfvet upphöjdt, och här, såsom du vet, aftar man skorna och träder barfota upp på golfvet. Detta och annat måste jag nu anskaffa, sedan jag först förmått bavaben jemte ett annat hjon att skura och skubba smutsen och dammet från rummen, hvilka först när jag såg dem sågo ut som ett Augias stall. Lyckligtvis finnas här fönster och glas, som i denna stad är en raritet; men flera rutor äro söndrade och dessutom karmarne så glesa, att under den nu börjande khamasin dammet flyger in i stora moln samt lägger sig på golfvet och dynorna, sålunda närande loppor till oändlighet. Men de höra till Egyptens många landsplågor, sådana småsaker och annan ohyra får man ej låtsa bry sig om. Min gamla shekh och lärare 'Attaren Abdolkhalik, hvilken jemte sina vänner, såsom jag fått höra, hållit mig för en spion, hitsänd af Ryska sultanen för att undersöka deras land, hade sin bod några steg från den vekaleh jag nu bor uti. Jag träffade honom således ganska snart efter min flyttning hit och han var glad och vänlig såsom förut. Hans lilla bod är en samlingsplats för mycket folk, som gå fram och tillbaka i sina göromål eller annars drifva omkring. Jag är naturligtvis en af de senare, och här hos honom, i eller utanför hans bod gjorde jag genast de första dagarne bekantskap med åtskilliga män; bland andra med shekhen i den moské, der folket i Gemelijeh håller sin fredagsbön, shekh Sharawi, och med en annan shekh Ibrahim, som säger sig hafva i 33 år beständigt färdats omkring i verlden, ehuru jag först af hans utseende ej kunde uppskatta hans ålder högre än så. Han säger sig vara barnfödd i Medineh, sedan vid femton års ålder kommit hit med sin far och kort derpå begifvit sig på resor, besökt Indien och andra trakter af Asien, äfven varit i London, så att han känner åtskilligt af Europeiska lagar och bruk; han är öfverhufvud en högst egen, af åtskilliga här boende något misstänkt man. Han kan utantills verser till oändligt tal, sitter oftast om aftnarne på någon hög mertebeh utanför en stängd bod och sjunger till vår stora förlustelse. Utom dessa gjorde jag här bekantskap med alla andra grannar, allehanda handelsmän &c. som bo här i vårt qvarter. Jag hade i detta vekaleh blifvit rekommenderad och presenterad för portvaktaren såsom moslim af bavaben uti den vekaleh jag bebodde de första fem dagarne af min vistelse här. Likaledes hade (såsom jag åtminstone förmodar) jag blifvit rekommenderad af Abdolkhalik för hans vänner. Här gäller en rekommendation mycket, ty en man, som kommer oförhappandes Herren vet hvarifrån, samt är (såsom man här säger) 'ala bab ollah, utan bestämdt göra och sysselsättning, har svårt att skaffa sig bekantskaper, utan att vara känd och rekommenderad af någon. Jag hade den lyckan, som du ser, att vara det på tvenne håll och blef derföre på det välvilligaste upptagen och bemött. Om dagarne vankar jag från ena boden till den andra, sitter hos dem, pratar med allt möjligt slags folk, deltager i deras frugala måltid vid middagsstunden, och om aftonen samlas de ofta hos mig för att dricka thé eller kaffe. Jag är nästan hela dagen i sällskap med Araber och talar högst sällan något annat språk. Af Abdolkhalik hade jag dessutom blifvit rekommenderad som en god läkare, och då han i sitt hus hade en syster som var sjuk, bad han mig ordinera åt henne något efter hans beskrifning om hennes sjukdom. Jag sade att en läkare ovillkorligen måste se den sjuka och han förde mig till henne. Hon var naturligtvis beslöjad och visade åt mig blott det ena af sina svarta ögon; när jag fordrade att hon skulle visa sin tunga, var det löjligt att se huru hon vred och vände sin slöja, för att betäcka hela det öfriga ansigtet. Men då jag följande dagen, enligt hennes brors önskan, var närvarande vid applicerandet af kopphornen, blygdes hon ej det minsta att låta mig se hela sitt fulla bröst. Sedermera har jag gjort många sjukbesök, såväl hos qvinnor som karlar, och har hittills lyckats väl i de få kurer jag hunnit göra, alltid ösande ur den receptbok jag under Törnroth och Ilmoni gjorde hemma hos oss på Clinicum. Jag tror att jag hos mina grannar i Gemelijeh står i rop såsom god läkare och kunnig i vetenskaper. Jag gäller hos alla för en moslim, ger och får Selam helsningen; men flere, isynnerhet shekh Sha'rawi, plåga mig, isynnerhet om fredagen, med anmodan att komma och hålla bön med dem i deras moské. Jag har ännu ej kunnat besluta mig dertill och vet ej huruvida det nu kunde vara rådligt; ty jag kunde i början ej undvika att komma i relationer med Européer och blefve sålunda af många känd som kristen. Vore jag här alldeles oberoende, och om intet konsulat här funnes, så skulle jag ej tveka i valet, ty jag är säker på, att om jag blott en gång hållit min fredagsbön med dem i en moské, jag utan minsta tvifvel skulle gå och gälla för en from rättrogen moslim. Nu fruktar jag att många af mina bekanta hemligen tvifla på renheten af min Islam, i anseende till min vägran att gå med dem i deras moskéer. Dock det kan i det hela göra mig detsamma hvad de här tro om mig; jag förutser nästan med säkerhet, att de förr eller senare måste bli försäkrade om att jag ej är moslim, genom folk som sett mig i sällskap med kristna. Men jag må nu gälla för det ena eller det andra, så skall jag dock efter någon tid besöka deras moskéer. Abdolkhalik, som går mig tillhanda i allt, har redan skaffat mig en egen sorts tjenare, sedan jag derförinnan på denna korta tid förafskedat 3 tjenare. Han är en man af omkring 50 år, har fordom (för 4 år sedan) haft sin egen bod med allehanda slags essencer, rosenvatten &c., som han sjelf destillerat, men nu kommit på förfall. Han förstår sig på allehanda, ej allenast hushållsgöromål, såsom att laga mat och tvätta med mera, utan är äfven kunnig i historier och el ahadith; så att han på sätt och vis är min tjenare, vän och lärare. Om morgonen kl. omkring 9 kommer till mig en Arabisk musicus, som lär mig blåsa flöjt. Den Arabiska flöjten Nai är helt olika vår, ty ehuru jag hemma hos oss äflats länge och väl med musik, har jag nu i flere dagar fått sitta och arbeta på att få ljud i den Arabiska flöjten. Så får man alltjemt börja med abc. Middagstiden, då min flöjtblåsare shekh Dawod lemnat mig, kommer en annan shekh, som läser grammatica med mig; vid 'asr kommer en ung man som lär mig skrifva, och vid maghrib, då jag gjort min måltid, går jag ut, sitter i bodarne och spatserar litet; om aftonen en stund efter 'esha går jag antingen att höra någon muhaddit eller konsert i något privat hus, eller har jag några af mina grannar hos mig på thé eller kaffe. Du ser sålunda att jag är väl inrättad och väl upptagen hela dagen. Ehuru jag redan så länge varit här, har jag hittills ej färdats mycket omkring, ej ens ännu besökt de närbelägna pyramiderna. Jag hade i början nog göra med att litet orientera mig i denna särdeles villsamma stad. Men sedan jag en dag stigit upp på det så kallade berget Mokattam, som dock egentligen ej är annat än öknens sandhöjder, och der med min kompass sett direktionerna och sträckningen af staden, går jag nu alltid med kompassen i fickan och hittar alltid tillrätta, ehuru ofta på långa omvägar och efter vilsegående i de stängda qvarteren, der slutligen mötande folk och barn skrika åt mig: ma tinfidsh eller mosh nafid. Min nya tjenare Sejid 'Ali, som känner Kairo ut och in, lofvar föra mig allestädes omkring och lamma jidfil-dynja af arragak 'ala Masr kulleha. Hvad jag dock sett med stort nöje var Molid ennebi, som börjades den 23 mars och räckte en veckas tid. Man hade några dagar förut uppslagit tält längs birket elazbukijeh, som fordom fi ajam ennil var en liten insjö, men nu blifvit förvandlad till en allmän promenad. Högre upp mot stadssidan hade man tagit upp nästan alla bodar och förvandlat dem till sötsakersbodar. Häromkring samlades nu folket och roades om dagarne af dansare, sångare och konstmakare &c. De senare, hawa, åto t.ex. blår och spottade ut rök, pluggade en trädkula in i munnen på en bredvid stående gosse, som var hans handtlangare, lade denne på hans händer och knän med magen mot marken, bultade litet på hans rygg och lät kulan flyga högt upp i luften från hans blottade bakdel, till stor förlustelse för det kringpackade gapskrattande folket. Härunder pratade han oupphörligen plumpa pöbelqvickheter och omringades af 3 andra halfsvarta och smutsiga pojkar, som oafbrutet skreko och grinade, samt säkert skulle föreställa några af honom ur mörkret uppbesvurna genier. Skada att numera inga ghavazi eller offentliga danserskor få visa sig; dem, liksom alla andra glädjeflickor, har den nuvarande paschan alldeles fördömt och bannlyst, så att man här ej såg af qvinnokönet andra, än några beslöjade gummor och flickor, som suto och sjöngo eller slogo tambour de basque. Andra förde apor omkring, hvilka de läto rida på hundar &c. Sådana ungefär voro förlustelserna om dagen, de voro blott för pöbeln. Om aftnarne var det egentligen som man firade profetens fest och natten genomvakades till hans ära. Skriftlärda och andra fromma moslims samlade sig dit omkring maghrib eller 'esha, bildade kretsar i de uppslagna tälten, läste ur en bok, kallad Delail, om deras profet, höllo 'esha bönen i sällskap och stämde derpå upp en Zikr. De stodo i ring, i hvilken hvem helst som kände sig kallad kunde inträda, upprepade oupphörligen och oföränderligen Allah med en djup dåf röst, medan en eller flere, som stodo öfverst i ringen, sjöngo till denna kör strofer ur Koran, allt med då och då iakttagna pauser. I andra tält mumlade kören la illaha illa lallah, och i andra accompagnerades solo recitationen af den Arabiska milda flöjten. Härunder gjorde alla assisterande beständiga rörelser, än blott med sitt hufvud, än med hela öfra delen af kroppen, ansträngande sig och sålunda späkande sin lekamen på det strängaste. Detta mödande frambragte på de flesta en viss, den hektiska liknande, rodnad på de bruna kinderna, hvilken tillika med det fromma, allt jordiskt glömmande, blott Allah och hans profet ödmjukt hängifna uttrycket i deras ansigten (eller kanske hellre det helt och hållet uttryckslösa ansigtet med slutna ögon) gaf dem ett utseende, som särdeles contrasterade med deras ofta trasiga och smutsiga kläder. Kören, hörd på afstånd, liknade mumlet af brummande björnar eller suset af det efter en storm småningom lugnande och mot stranden flämtande hafvet; jag kan ej neka att allt detta gjorde på mig ett djupt intryck och att jag sällan sett någon religiös ceremoni, som behagat mig mera. Då vi i de mest utarbetade, utkrånglade körer bjuda till att med orgel och annat sjunga Herrens låf, sjunger eller rättare mumlar Araben det med ett oupphörligt och oändligt upprepande af hans namn, utan melodi och utan harmoni, så lärd troligen af den entoniga vind, som drar genom Arabiens öknar. Sådana Zikr höllos här till stort tal, jag räknade omkring tolf, och ehuru de alla voro lika och enahanda, var det dock kejfijeh i hvar och en, såsom man här säger. De fortsattes hela natten och jag kan i sanning ej begripa, huru de kunde hålla ut dermed, om icke den religiösa exaltationen och deras enthusiastiska kärlek för sin profet gaf dem krafter. Festen slutades den 30 middagstiden, med den högst besynnerliga ceremonin doseh. Omkring 100 män, mest dervischer af någon sekt här, lade sig med magen på marken, packade med sina sidor den ena tätt intill den andra, och shekh Bekri, sittande på en stolt stor hingst, framskred långsamt, med en man på hvardera sidan ledande hästen, öfver de prosternerades ryggar. Allt efter som hästen berört deras ryggar, stego do upp eller blefvo upplyftade och famntagna af slägtingar och vänner. De tycktes alla vid uppstigandet vara förbryllade och sanslösa. Jag, såsom läkare kantänka, trängde mig till för att se om deras ben voro brutna eller något dylikt händt dem; men till min stora förundran fann jag dem, efter några ögonblicks sanslöshet, vakna upp till medvetande, utan tecken till den allraminsta förvirring eller någon slags tillfogad skada, samt glada och muntra tala om för de kringstående, huru lätt hästens fot varit, att de knappt kännt dess steg på sin rygg, eller de ledande männernas på sin nacke. Jag tror således att de första ögonblickens sanslöshet var blott religiös, from glömska af det närvarande. Hela denna vecka hade jag tillbragt ibland folket, isynnerhet om aftnarne, aldrig tröttnande att höra på zikr. Trängseln var alltid stor, men isynnerhet vid doseh, hvarvid jag tror att flere barn och pojkar under åskådarnes fötter foro mycket värre, än dervischerna under hingstens. En annan högtidlighet hade jag kort förut äfven nöjet att öfvervara, nemligen nezlet el hagag. Jag hade aftonen förut begifvit mig till Ustad Mahmod, tillbragt natten hos honom, jemte hans slägtinge Hossein och en annan ung man. Om morgonen stego vi bittida upp, begåfvo oss ett stycke utom staden genom Bab el foteh, och mötte då dels allena gående, dels små afdelningar återvändande pilgrimer, somliga föregångna af musikanter och omringade af välkomnande slägtingar och vänner. Häribland hördes ofta det skränande tjutet af qvinnor, hvilkas antingen män eller söner icke återkommit, utan dukat under för den besvärliga vägens vedermödor. Det var i allmänhet brokigt; alla hemkommande voro på det grannaste utstyrda, isynnerhet de qvinnor som vallfärdat. Det till stort tal ifrån staden utströmmande folket hade lägrat sig i cafén vid vägen, ropande åt sina återvändande vänner Selam-helsningen, bisselameh och annat dylikt. Men det bästa var sparadt till följande dagen, då Mahmel hemtades upp till citadellet och der öfverantvardades åt pashan, åtföljd af Emir elhagg; han var en gammal Maghrabi gubbe, klädd i ett par Turkiska hvita vidbyxor, räckande till närmare fotknölarne och uppbundna om lifvet med ett bälte, men för öfrigt alldeles naken, till och med utan hufvudbonad på sitt halfskalliga orakade hufvud, hvilket han oupphörligen, så väl nu som under hela vallfärden till och ifrån Mekka, runkar och skakar i afmätta rörelser. Med sin nakna svartbruna kropp, hvita skägg och grånande lockiga hår, omkransande den skalliga hjessan, samt en liksom förstenad blick, nästan utan allt uttryck, ridande på en lättfotad kamel (hvars gumpningar han följde, dels med samma, dels med stridiga rörelser med sitt hufvud), gjorde denne halft ginn-like gubbe på mig ett intryck, som jag aldrig förr rönt af någon menniska; sedan jag en gång fått ögat på honom, der han framred i processionen, föregången af pipor och tympaner, kunde jag ej mera vända det ifrån honom. Men detta och annat kan du allt läsa i Lanes förträffliga arbete om "The modern Egyptians." Hvad Lane beträffar, har jag ännu ej velat göra hans bekantskap, emedan (såsom jag erfarit) han lefver helt och hållet för sig sjelf och blott ibland Araber samt högst ogerna emottar besök af någon Europé. Jag har dock nu gjort bekantskap med hans lärare, den här berömde shekh Ibrahim Dosoki och tänker låta honom presentera mig för Lane.
Hvad böckerna för universitetet beträffar, har jag hittills ej velat brådska med dem, emedan jag först ville lära mig känna förhållandena och prisen, för att ej bli uppdragen i handeln. Manuscript-säljare finnas här få, bland dem den förnämsta kanske Ahmad elkutubi; men han är en stor skälm och har blifvit van att beluxa och skinna rika Engelsmän. Hvarje måndag och thorsdag är här i den stora bazaren Khan elkhalili en sorts marknad eller auktion; äfven för böcker är här en liten plats, kallad kutubijeh, dit alla som ha att sälja några böcker eller gamla papper begifva sig, för att sälja dem åt der befintliga köpare eller bokhandlare. Dit vågade jag mig äfven en måndag och träffade just ut för Ahmed, som säkert tog mig för kristen. Jag köpte dock ingenting betydligt, blott grammatiken Kafijeh jemte dess kommentar Wafijeh, för ganska billigt pris efter långa prutningar. Af en på gatan anträffad annan shekh köpte jag en bundt manuscripter, äfven för ringa pris. Efter Kamos har jag frågat på alla håll, men den är dyr, kostar 2,000 till 3,000 piaster; i dag har dock en shekh låfvat hemta mig ett handskrifvet exemplar. Ehuru den Turkiska öfversättningen af den ej kostar mer än 260 piaster och jag i alla fall tänker köpa den för vårt universitet, har jag dock ansett att den äkta Arabiska Kamos ej kan och ej får saknas i ett bibliothek som vårt, och, derföre beslutit köpa en handskrift deraf, om jag finner någon god. I dessa dagar tänker jag äfven köpa böcker från tryckeriet till ett belopp af omkring 800 piaster, sedan jag slutligen fått en handskrifven katalog öfver de böcker som här blifvit tryckta. Så snart jag efter någon vecka eller flere lindar shawl om min hufvudbonad, tänker jag bli en flitig besökare af kutubijeh och skall då bjuda till att gräfva upp dess bästa skatter. Dock är Kairo ej egentliga platsen för att köpa manuscripter, emedan här finnas många afnämare och deras värde är temmeligen väl kändt. Man får här sällan något "par occasion", såsom annorstädes i orienten. Den summa af 300 rub. s:r som jag lyftade vid min afresa, belöper sig efter vexlingar och dylikt till ungefär 4,500 piaster Egyptiskt. Sedan jag för denna summa gjort uppköp, öfversänder jag böckerna (dock ej före min afresa från Kairo) genom konsulerna till England. Kataloger och räkningar öfversänder jag åt dig i bref.
Följande för Bonsdorff: Om han, såsom jag förmodar, hit öfversändt de pengar jag bad honom om, för uppköpande af djur under min tillämnade resa till öfra Egypten, så skall jag deponera dem i härvarande konsulat, tills jag får höra hans önskan angående desamma. Jag har nu fått veta att här finnas åtskilliga naturalister, af hvilka man kan dels beställa, dels köpa färdigpreparerade skeletter för komparativ anatomi. Är hans önskan att jag upphandlar sådana här, skall jag efter förmåga söka få de bästa som finnas, ehuru här preparerade skeletter torde bli ansenligt dyrare, än om jag upphandlat dem på stället i öfra Egypten. Vill han åter ej det, utan hellre önskar få pengarne tillbaka, så bed honom (i fall ej universitetet vill spendera något mera för uppköp af böcker och manuscripter) taga sitt belopp af den anslagna summan, eller också af mina ännu innestående qvartaler, på det dubbel remisskostnad måtte undvikas. Eller bättre än allt annat, förmå honom sjelf, Bonsdorff, eller Karl Lundahl, att komma hit i slutet af september och jemte mig göra resan till öfra Egypten, samt kom du sjelf äfven med. Tag permission för hösterminen, begif dig på väg under sommaren, och far antingen genom Ryssland eller med något Finskt fartyg till Cadiz, derifrån till Malta samt derifrån med ångfartyg till Alexandria. Kommen alla tre, tagen ännu en fjerde till, och lagen så att I ären här i början på september; tillbringen denna månad och halfva oktober, d.v.s. Ramadan här, derefter taga vi en liten Nil-bark, tillbringa på vår färd till öfra Egypten halfva oktober, november och större delen af december, samt skiljas sedan, I för att återvända hem, jag för att färdas till Arabien. I slutet af januari kunnen I vara tillbaka i Helsingfors, efter att hafva gjort säkert den intressantaste färd i verlden. Hela färden komme (efter hvad jag räknat ut) att kosta dig, fram och tillbaka, 1,500 rub. b:co ass.; men då skulle du ock hafva sett det underfulla Egypten, lifvet bland de trefliga Araberna, samt framförallt förlängt ditt lif säkert med 10 år och drifvit ur din kropp hvarjehanda krämpor. Kommen I icke eller kommer ingen af eder, torde jag nödgas slå hela denna färd ur hågen och gör i det fallet troligen pilgrimsfärden till Mekka och derifrån med Wahabiter till Derejeh; ty till Jemen, för att studera Himjaritiska, vill jag ej begifva mig, förr än jag är försäkrad om att kunna använda åtminstone några år på den färden. Jag har länge och med otålighet väntat bref af dig, jemte dina råd huru jag skall göra, för att kunna förlänga min vistelse i orienten, samt huru jag skall få medel dertill. Sedan ditt sista kärkomna bref från början af december, har jag ingen underrättelse haft hemifrån; ehuru jag litar till Herren att I alla befinnen er väl och troligen i ert gamla vanliga lif framlefven glada och lyckliga dagar, såsom äfven jag i mitt nya rörliga, så kan du dock lätt finna huru kärkomna några skrifna rader hemifrån alltid äro för mig. Underlåt således ingalunda att skrifva mig till före din afresa från Helsingfors, antingen till Ristmäki eller hit; och gif mig derhos något råd, huru jag bör göra för att skaffa mig medel, som sätta mig i stånd att, utom de 2 bestämda åren, kunna dröja ännu 3 år till på mina ökenfärder. Tag mitt förslag till en resa hit jemte 2, 3 andra vänner, icke såsom skämt, utan tänk med allvar på att verkställa den; ty jag är säker att du och de andra ej skola komma att ångra sig.