Maj 9.
Hade besök af shekh Ibrahim, som nu på några dagar ej låtit se sig. Allt folk klagade öfver olidlig hetta, men jag tyckte mig väl kunna fördraga den. Efter maghrib gjorde jag en tur till Azbukijeh, satt en stund hos Hanafi, drack kaffe och inandades luft, ty den var der något friskare än uppe i staden. Träffade på vägen, när jag kom tillbaka, en blind fikh, som frågade efter Gemelijeh. Jag bad honom följa mig och ledde honom fram. Han hade nemligen hört att man i afton här någorstädes skulle hålla zikr, hvilken han äfven ville öfvervara. Men som han ej visste huset och man här ej kunde upplysa honom derom, fick han vända om och gå sin långa väg tillbaka. Efter 'esha kommo till mig Abdolkhalik, hans bror Abdolkarim och Sejid Mohammad Rosas, som hela aftonen spelade på 'od. Han var ej utan färdighet och förmåga på detta instrument. Jag blåste för dem på min flöjt åtskilligt, men de tycktes ej förstå det minsta deraf, ehuru jag valde de enklaste melodier jag kunde. Når jag tirlirade och blåste några variationer af skalan fick jag största beröm, liksom Turken på en Europeisk konsert mest tyckte om qvintileringen vid stämningen. De suto länge, ända mot midnatt, och det blef i längden något tråkigt. Moldauern, en Rysk undersåte som bor här, hade äfven kommit upp och ökat sällskapet.
Maj 10.
Gjorde på förmiddagen en tur förbi Azhar till Ghurijeh, satt der en stund hos Hossein, som med all gewalt ville pracka på mig 2 shawlar. Mohammad Rosas kom efter middagen upp till mig, men gick åter bort, då han fann mig sofvande. När jag efteråt förebrådde 'Ali att ej ha väckt mig, sade han det ej vara vanligt här. Vädret var oändligen hett och qvalmigt, med en het tryckande sydlig vind, som särdeles besvärade mig och allt folk här. Om aftonen gjorde jag en liten tur i staden, men den allt fortfarande sydliga vinden satte damm och stoft rörelse, så att promenaden ej var särdeles behaglig. Jag återvände derföre snart och satt en stund hos Abdolkhalik med Mohammad Sa'odi. Härunder uppstod stort buller på gatan med en full moslim, som alla skreko och skällde på. Han lyckades yttra en witze om kristna, och straxt mildrades sinnena mot honom. Men när han fortfor med sitt väsende, fördes han slutligen bort med stor möda och besvär, i anseende till det motstånd han gjorde.
Maj 11.
Straxt efter middagen begaf jag mig med 'Ali till Gizeh, färdades genom Masr etatikah, som förekom mig vacker och treflig med sina många trädgårdar. Vi fingo en liten roddarbåt och satte öfver Nilen. 'Ali var mycket rädd och sade att båten var för liten, satt och läste under hela öfverfarten, samt var högst ömkelig. Vi stannade på en liten sandholme midtuti floden för en stund, och jag simmade vid den. Vattnet var grundt och ganska varmt, men badet ändock välgörande. Det var just under Nilmätaren. Nu skall pashan använda den till krutfabrik eller magazin och man kan ej komma der in. Vi hade en högst treflig gammal gubbe, som rodde oss. öfverkomna till Gizeh, spatserade vi litet omkring i trädgårdar och planteringar, då jag sköt en hudhud. Derefter gingo vi in i ett café, suto der och rökte tills Alis vän, en viss shekh Mustafah, kom dit jemte en annan gammal, högst treflig gubbe, med hvilken jag kom i samtal om pyramiderna. Kort före maghrib begåfvo vi oss med Mustafah till hans hus, som var ganska nätt och trefligt, nu genomblåst af en frisk, svalkande nordlig vind. Vi suto så och pratade en stund, då shekh Mustafah, som tycktes vara en högst from och religiös moslim, steg upp samt bjöd oss hålla vår maghrib bön. Jag kunde ej undvika det nu, utan gjorde bön med honom och 'Ali; en stund derpå gjorde vi äfven 'esha bönen. Vi åto qvällsvard och jag åt temmeligen dugtigt, ehuru jag ej var hungrig, kände mig ock derföre genast efter vårt mål särdeles olustig. Vi lade oss att sofva i ett stort vackert rum, der blåsten drog in och ut. Jag var särdeles sömnig, men loppor eller vägglöss gåfvo mig först ingen ro halfva natten; den andra halfva natten var jag besvärad af en förfärlig diarrhé, äfvensom temmeligen stark feber, så att jag verkligen var högst illa deran ända till morgonen.
Maj 12.
Steg bittida upp och väckte 'Ali. Mig till stor plåga måste vi ännu stanna qvar hos Mustafah, äta tortor och dricka kaffe. Jag förtärde dock intet annat än en kopp kaffe och till all lycka känner man här ej seden att truga. Vi gingo derefter ut, suto vid Nilstranden och väntade på de åsnor, hvilka 'Ali i går hade beställt hit, för att föra oss till pyramiderna; men såsom jag genast hade förutsagt, kommo de ej. Vi voro sålunda nödsakade att från Gizeh sända en man öfver, som skulle hemta oss 2 andra åsnor. Jag var högst ömklig och illamående, såsom efter det värsta rus, med den vederstyggligaste smak i munnen och infernaliska uppstötningar, dessutom trött och feberhet, ehuru vädret var särdeles friskt och nästan kyligt, der vi lågo om bord på en liten, särdeles vacker och ren sandal, tillhörande någon förnäm man här. Medan vi suto der kom en liten pojke, som tycktes vara kajutvakt eller något dylikt, grälade, skrek och ville köra bort oss. 'Ali pratade länge och väl skämtande med honom och slutligen blef det särdeles väl mellan oss. Sedan vi ännu en stund väntat i cafét, kommo 2 åsnor, vi satte oss upp och begåfvo oss på väg till pyramiderna. Vägen gick genom Nildalen, der man nu höll på dels att plocka upp hvetet, dels att tröska det, hvilket tillgick sålunda, att man med en maskin (kallad nogar), gående på nio jerntrissor, åkte öfver hvetet. Här och der voro byar, framfor och i dem vanligen palmer och andra trän. I Gizeh och under vägen syntes pyramiderna små och helt nära belägna, såsom föremål på sjön eller ännu närmare, men under det vi redo ville afståndet ej bli mindre och det räckte hela två timmar innan vi kommo fram. Framkomne till foten af den sandhöjd, på hvilken de äro uppresta, kunde jag först skönja huru fasliga kolosser de verkligen äro. Vi mötte åtskilliga Araber, som erbjödo sig att följa oss och föra oss omkring uti den stora öppna pyramiden, hvarföre jag bad dem följa med. Vi stego uppför sandhöjden på den vackraste rödaktiga sand, jag sprang efter en trana och sköt ett skott efter den, men det träffade ej, i anseende till den stora distancen. Vi kommo slutligen till den trånga och lilla dörren, suto der och hvilade oss en stund, omgifna af omkring 10 Araber. Här var fullskrifvet öfverallt med namn af besökande från alla tider; ett såg jag från 1500-talet. Högst få Arabiska namn syntes, mest Engelska och andra Europeiska. Efter en stunds hvila tände vi upp ljus och jag kröp in i den trånga, nedåt stupande gången, med 2 Araber framför mig, hvar och en med sitt stycke ljus. Vi kröpo än nedåt, än uppåt, än i trånga gångar, än i öppnare rum, der ett djupt och underligt eko återkastade hvarje ljud; betraktade ett stort badkar i ett rum, men för öfrigt också nästan ingenting. Luften här var naturligtvis instängd och qvalmig, gångarne besvärliga och svåra att färdas igenom. Jag var dessutom ganska illamående, så att jag här ej hade stor fröjd. Jag dröjde kanske timma derinne — blott så mycket att jag kan säga det jag inträdt i verldens största och kanske äldsta monument. När jag kommit ut, steg jag ännu ett stycke upp på pyramidens utsida. Här äro inga trappor, men de stora ofantliga stenblocken, hvaraf pyramiden består, äro laggda det öfra ett stycke in på det lägre, för att sålunda bilda en lutande vägg och göra samma tjenst som trappor. Jag uppsteg kanske till tredjedelen, då (i anseende till min krasslighet) det började svindla litet och jag kände mig särdeles utmattad. Jag satte mig ned här och skådade ut öfver den härliga släta Nildalen, med sina olika fläckar af byar och träd, samt Kairo med sina minareter, på ömse sidor begränsad af sandberg; dessa voro på östra sidan högre och begränsande min synkrets, på den vestra gränslösa och oöfverskådliga, bildande ett haf af sand, med höjder och dälder liksom vågor, samt ränder liksom strömfåror. Åt söder stodo, i slutet af min synkrets, pyramiderna af Sakara. Jag tittade upp åt toppen af pyramiden, såg fåglar sväfva öfver den och först nu hisnade jag öfver dess höjd, sannande sägen att ingen högre byggnad fanns i verlden. Ovilkorligen föllo mig i tanken de slägter, som vandrat här före mig och vandrat hädan, sedan de slägters tid, hvilka uppfört dessa pyramider. I sanning: dessa slägten voro inga uslingar, inga förvekligade lättingar. Skulle vår tid anse mödan värdt att uppföra sådana byggnader, månne den skulle förmå det? Kunde den bringa dessa ofantliga stenblock så långa vägar fram, som pyramidernas byggmästare måste föra dem? Kunde den foga dem tillsammans med den precision, som ännu ses här inne i pyramiden? Dock tunneln i London torde i storhet komma upp mot dem. Sedan jag sutit en stund här uppe och fröjdat mig, så mycket mig möjligt var, ensam som jag var samt sjuklig och ömklig dertill, steg jag ned och vandrade litet omkring, steg derefter ännu upp på en annan liten, förfallen, bredvid stående pyramid och såg mig omkring. Gick vidare att se på det så kallade Faraons hufvud, ett ofantligt stort stenblock, såsom ett ordentligt hus, formadt till ett hufvud med ögon, öron och näsa. Allt hvad jag förut sett förekom mig litet och obetydligt i jemförelse med hvad jag sett här, hvarföre jag begaf mig på återvägen i den föresats, att snart komma hit tillbaka och då om möjligt i sällskap.
Vid karlarnes betalning hade vi stort krångel och 'Ali grälade med dem förfärligt. Vi gåfvo oss på återväg i solhettan vid middagstiden och kommo samma väg tillbaka, öfver till det mesta skördade fält, der jorden var söndersprucken i remnor af hettan, samt nu besådd med durra i väntan på Nilens flöde, hvarefter man genast sår hvete. Min åsnedrifvare berättade åtskilligt om pyramidernas byggnad, såsom att Farao fört stenarne dit med sin trolldom, blott med sin röst och hikmeh. Men jag hade ingen lust, hvarken att höra på honom eller till något annat; jag var alldeles medtagen och skyndade hem, så fort som möjligt. Vi kommo hem omkring 'asr och jag började småningom finna mig bättre, då åter 'Ali blef sjuk af hufvudvärk samt klagade ömkligen hela aftonen. Jag gjorde ännu på aftonen en liten spatsertur och befann mig fullkomligen väl, då jag gick till sängs.
Maj 13.