Öfver allt, der lifvet har sin boning,
Der är Skaparn, ordnande och mild.
I den höga läran om försoning
Skänkte han åt jordens folk sin bild.
Korsets lidelser sig skulle blanda
Med naturen i dess pröfvo-år,
För att helig göra denna anda
Upp till Gud från tid och öden går.
Tro och Hopp och Kärlek, dessa trenne
Andans barn upplysa lifvets stig.
Genom tron du evigheten känne
Och dess lön af hoppet öppnas dig.
Kärleken sig på de båda stöder.
Lifvets väsen i naturens skrud
Gör den alla menniskor till bröder,
Såsom af en och samma Gud.
CHOR af Christne.
Jordens folk! Er tro i samljud stige
Genom skyn i hoppets morgonglans.
Kärleken det brödrabandet vige,
Som ger stöd, förlåtelse och sans.
Utaf fiender försvinne namnen
Ifrån jordens kretsar mer och mer,
Alla Christne öppna broderfamnen. —
Älsken oss, vi skole älska Er.
(Wäinämöinens folk, som under sången röjt en stigande rörelse, störta sig i de christnes emot dem öppnade armar.)
ALLMÄN CHOR.
Bröder, ja, vi skole älska Er.
(Wäinämöinen, som qvarblifvit ensam, betraktas af Emoina med bedjande blickar.)
RIDDAR CARL.
Menskor, varen alla bröder!
Ingen Herre, ingen slaf.
Ljuset denna frihet föder
Christendomen Eder gaf.