WÄINÄMÖINEN.
Mig tillhör vaka,
Mitt kall som Höfding det begär.
Gå att i sömnens sköte digna.
(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)
Bed, förrn ditt öga sluter sig,
Din moders ande dig välsigna
Och sväfva himmelskt öfver dig!
(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken. Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke derifrån, och sjunger vid harpan.)
Hvila dig, fromma
Öknarnas blomma.
Lifvets öden,
Flodens flöden,
Fåfängt jordbäddar bomma.
Verldsanden bryter
Klippan, som skryter;
Vågen vaggar,
Kufvas, fraggar,
Finner banan och ryter.
Böljor på bölja
Dånande följa,
Alla stupa
I det djupa,
Der dem dälderna dölja.