»Hans nåd frågar så mycket på en gång, att inte sju visa män kunna svara därpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa på, innan hon visar sig för tredje gången. Ty det är nog snart slut med texten, sa trollet, nappade mässhaken från prästen.»
Här tystnade han och sänkte blicken mot hästhalsen. Det var så långväga minnen, att han hade svårt att i hast få dem samlade.
»Salig far var smed i Uleborg», började han; »en skam till sägandes både burgen och välaktad borgersman. Mor min var en icke mindre rar och duglig kvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största. Aldrig glömmer jag hennes ögon, då hon bannade mig.
’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes, linkrämarens, tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett sådant odygdskräk, att den onde inte kan ge dig nog med stryk’ – men det var inte i går det.
Kom så kriget. Jag var med ifrån första fäktningen och under fulla tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Förfärligare vardt det för hvarje dag. De våra tvungos baklänges mot norden och vår stad lämnades öppen för fienden, ja, trå ta mig, när jag tänker på den tiden, är hjärtat färdigt att hoppa ur halsgropen.»
»Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och mången trodde i sin enfald att fienden allt framgent skulle lämna dem i fred. Men så kom han öfver dem fram på våren som ett rykande jehu och nu vardt det en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att vänta på mannens hemkomst, föräldrarna icke på barnens. Hela kusten lyste hvit af segel från båtarna som förde flyktingarna öfver till svenska bottnen och många, många dogo i vildmarken. Åkrarna sköflades, ängarna voro orödda, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxna männen och barnen bortfördes i fångenskap, kvinnorna bundos vid kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro snart ensamma herrar öfver bygden.»
Lars gjorde här ett längre uppehåll.
»Ja, det var en tid», återtog han, efter att hafva strukit med afvigsidan af handen öfver ögonen, »och annat slag för allmogen var det då än att spela herrar vid riksdagen. Allt som icke i första hastigheten kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han flyktingarna och jagade dem som vilda djur genom snödrifvorna, tills de slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld.
Det är dystra minnen, men det kan göra godt för en gammal syndare att någon gång få rifva upp dem igen ... och man måste gå i ordning med frågorna, sa hin onde, började med ärkebiskopen.»
»Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund, »satt jag en kulen februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. – Detta satans hugget öfver näsan, som hans nåd sett, och några andra skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. – Helt oförhappandes fingo vi höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor skyndade till fönstret, såg hon hur kvinnor och barn flydde undan för en hop skäggiga, kutryggiga kosackhundar i trasiga munderingar, som slogo efter dem med spjutskaften ... Hvad som sedan hände är så rysligt, att jag aldrig talar om det. Ett par veckor därefter satt jag fången i Viborg. Far och mor hade de pinat ihjäl.