I Viborg såldes jag och kom till olika ägare, tills jag slutligen en vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, där hans nåds far tog mig i sin tjänst.»
»Men den hvita eller hvitklädda flickan, när kommer hon med?» frågade Svenske.
»Strax, hans nåd. Tålig man trifs, sa bonden, rökade ut räfven. När ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som påstodo att jag under kriget svurit ryske tsaren trohetsed, och att jag därför måste åter gifva mig i deras våld ... På den kroken bet jag dock icke, utan begaf mig i stället till Stockholm.
Här var det bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom, gamla, uthungrade och trasiga knektar. En dag träffar jag en sådan där trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det där räfidet, och han lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Granatenflycht och jag var icke sen att mottaga anbudet. Men ångern var snar. Det hade varit mycket bättre, om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.
I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»
Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.
»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.
En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur, hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor, tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.
Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna. Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:
’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola vi äfven nödgas afrätta dig.’