»Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frère?» frågade en af de andra unga männen i sarkastisk ton.
»Kan icke prompt säga det nu på stunden, men tror som jag alltid sagt att flykten är enda räddningen ... Men det måste ske snart.»
»Cronhjort torde dock icke häller ha så orätt», inföll kapten Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta landet, kan min far icke ådömas något straff.»
»Ja, om det funnes rättvisa, mon frère», återtog Svenske, »men hvar rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså fasthänger jag vid min mening.»
»Min far vet sig själf alldeles oskyldig och vill därför icke söka sig någon olaglig befrielse, utan bidar hällre det öde, som Gud honom beskär.»
»Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske med ett sakta hånskratt. »Hur gick det i kommissionen?»
»Där var det en annan sak ... Lagercrantz hade där en afgjord öfvervikt.»
»Har han det ej i plenum? – Nej min vän, förr än din far är utom Sveriges gräns är han icke trygg.»
»Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort. »Han hade ju lofvat att värfva röster inom stånden?»
»Sämre man kan man icke råka på», sade Svenske föraktligt. »Så länge allt går bra är han nog nitisk, men vid första motgången är det slut med hans ifver.»