XXIII.
Sällan har Sverige varit så nära att försvinna ur de fria folkens krets som i början af sommaren 1743.
Ryssarne, som tagit Finland och Åland, hotade därifrån hufvudstaden. I flere landsorter hade uppror utbrutit. Förd af sina rotesoldater hade dalallmogen i stora flockar tågat nedåt landet, för att, likt sine fäder under Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasa’s dagar råda med i riksstyrelsen. Kungen var overksam, man kunde nästan säga liknöjd. Hufvudstadens fattigare invånare voro uppretade mot generaler och rådsherrar och väntade endast att dalfolket skulle intåga för att börja sköflandet af de mera välmåendes bostäder. En stor del af ständerna var köpt med danska ministerns korruptionspenningar. Dueller och slagsmål på källare och kaffehus hörde till ordningen för dagen.
Folket flydde från skärgården för att undkomma ryssarne och från staden till skärgården för att undkomma de framryckande dalkarlarne. Men ryssarnes och dalkarlarnes framryckande väckte på långt när icke en sådan uppmärksamhet som underrättelsen om befrielseförsöket af general Buddenbrock. Det ena ryktet vidunderligare än det andra spreds öfver staden. Så berättades det att en stor sammansvärjning, utgrenad öfver hela landet, som skulle hafva till ändamål att öfverlämna det åt ryssen, hade blifvit upptäckt. En af de sammansvurnes ledare, visste några berätta, var redan fängslad. Han hade likväl dött innan man hunnit föra honom till Rosenkammaren. På den beskrifningen, som lämnades stadsgevaldiern med mycken omständlighet, kunde man förstå att mannen icke kunde vara någon annan än Bisot, som fått denna spioners vanliga bane.
Under dessa oroliga dagar förelades general Buddenbrocks dom till ständernas stadfästelse. Få voro de, som ägnade de digra protokollen någon ingående granskning. Och när dagen kom höjde sig därför ingen röst mot kommissionens dom. Det var nödvändigt för hattpartiet att för egen själfbevarelses skull offra honom så att folkets vrede därigenom måtte kunna stillas. Med de oskyldiga generalernas blod skulle de andar besvärjas, hvilka partiets ledande män i lättsinnigt öfvermod på sin tid framkallat utan att äga makt att styra dem.
Det var några dagar efter sedan domen blifvit stadfäst. Generalen, som nyss stigit upp från middagsbordet, gick åter och fram på golfvet. Familjens öfriga medlemmar hade aflägsnat sig utom Ulrika, som med stigande oro betraktade faderns grubblande anlete, däri sorgen för hvarje dag tecknade nya fåror.
»Sur mon honneur», sade Meijersdorff, då han öfvertalade honom att lämna ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.»
Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga. Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen.