samt då Palladius, belönad af Diligentia, slutar (Act VII. Sc. II. p. 111) sin monolog med orden:

"O Gudh giff oss tin helga nådh,
At wij lyda titt helga rådb,
Öffwa oss i alla dygder här,
Och leffwa sedan medh tigh ther."

Uti förenämnda hänsigt kunna äfven nedanstående lyckönskningsord af Epilogus (p. 116) till de promoverade magistrarne här förtjena sin plats:

"The vnge Magistrer lycka och frögd
Önska nu wij vtaff Himmels högd,
At Gudh them wäl bewarer
I thetta stand och forswarer,
At thet behagar Gudi först,
Länder fäderneslandet til tröst,
Hwar aff wänner och fränder stort
Frögdas, glädias hwar på sin ort
Medb stort beröm och vtsprijder
Edert nampn vthi alla tijder.
Effter döden inför Gudz Troon
Mötas medh frögd och heligh Croon",

äfvensom Epilogi slutord:

"Hwar och en gåår nu til sit stand,
Regere oss Gudh then Helge And."

Äfven den latinska Chorus, som omedelbart härpå afslutar skådespelet, är en bön till den Högste, och derföre särskildt anmärkningsvärd, att författaren anser fikandet efter "gaudia Comoediarum ludrica", kunna blifva så farligt, att menniskan, genom att missbruka desamma, äfventyrar förlusten af delaktighet i det himmelska rikets salighet.

Men oaktadt meranämnda skådespels religiösa princip, kan det likväl icke räknas bland mysterierna, emedan inga bibliska personer deruti uppträda i handling. Närmare ansluter sig detsamma till de ursprungliga religiösa moraliteterna, emedan dess innehåll är sedolärande, ur kristlig grund. Men då härjemte talrika moraliska maximer ur hedniska författare förekomma spridda öfverallt i Surge, aflägsnas åter härigenom detta skådespels likhet med sistsagda moraliteter. Vi skola här anföra blott ett enda ställe såsom tillräckligt bevisande vår Cbronanders sammanblandning af kristna och hedniska författares grundsatser. Palladius säger uti sin nämnda monolog (Act VII. Sc. II. pagg. 109, 110) bland annat följande:

"Aff Epicteto har iagb lärt
Lijda hwad Gudh haffwer beskärt,
Jagh haar Gästebudh dageligb,
Platonis Rätter mndeligb.
Boëtius migh vnderwijsar
Wara ödmiuk thet iagh högt prijsar,
Menniskiors haat lijda toligh,
Luther binder wara roligh.
Medh Xenocrates iagh rustar
Migh emoot Kropsens onda lustar.
Rät bruka lyckan Ausonius,
Intet fruchta olyckan Tullius
Aldrigh högfärdas Publius,
Ingen smäda Nazarius,
At girugheet fly Enmenius,
Ey bedragha Lucretius,
Wara tacksam Valerius,
Ey missunna Horatius,
Wara rätfärdigh Lampridius,
Ey olydigh wara Ovidius,
Ey sökia fordeel Sophocles,
Wara barmhertigh Augustinus
Ey wara wredsam Iulius,
Gudfruchtig leffwa Basilius,
Omsider saligh döö Ambrosius."

Rydqvist säger: "Någon svensk moralitet, i ursprunglig drägt, är icke bekant; men den förutnämnda komedien Surge står detta skaldeslag ganska nära".[293] Emot denna författare anse vi oss här böra anmärka, att "Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" mera närma sig de ursprungliga moraliteterna än Surge, om nemligen, såsom allmännast blifvit antaget, moraliteterne utgått ur mysterierna.[294] Men i alla fall är sistnämnda skådespel, såsom sagdt, icke utan likhet med de gamla moraliteterna. Dess religiöst-moraliska rigtning berättigar till detta påstående. Dock, emedan sjelfva ämnet icke är bibliskt, utan taget ur det allmänt sedligas område, der styckets handling förnämligast lefver och rör sig, står Surge på gränsen emellan de äldre och nyare moraliteterna. Och då man härtill lägger de sedliga grundsatsernas uti denna dram förekommande tillämpning på särskilda samhällsstånd, — en rigtning som företrädesvis karakteriserade nyare moraliteter — samt framför allt ett i ymnigt mått anbragt lärdomskram; röjer allt detta på ett omisskänneligt sätt Surges förvandtskap med de moraliska skådespelen, sådana desamma hade gestaltat sig efter den upplifvade bekantskapen med antiken. Med rätta säges derfore uti biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män (3 Band. sid. 266), att Surge är "en Moralitet, lik de, som under slutet af medeltiden allmänt uppfördes;" och vi tillägge: ännu mera lik moraliteterna efter nyssnämnda periods utgång. Surge har äfven deruti moraliteternas väsendtliga egenskap, att den är ett allegoriskt skådespel, ty der förekomma talrika personifierade abstrakta begrepp. Och "Chronander är", såsom den svenske biografen yttrar sig, "märkvärdig, emedan om han hos oss ej är den enda, dock den första författare till slika moraliteter".[295] Men för oss Finnar har han, vår förste kände dramaturg, såsom förut blifvit sagdt, ett ännu specielare intresse.